Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 1

ett brunt ylletäcke såg man af detta spöke ej mera än de hvassa konturerna af armbågarne och knäna, mot hvilka det stödde sitt dystra hufvud. Var det en man, var det en qvinna eller ett barn? Dess hår, som i täta stripor föllo ned på dess knän, antogo vid lampskenet en så obestämd skiftning, att man ej med såkerhet kunde se om det var blondt eller grått. Af lif kunde man under denna menskliga yta ej märka det ringaste tecken, ej en rörelse, en blick eller ett andetag. Sof hon blott, eller hade Gud haft medlidande med hennes själs marter och tagit från henne tanka och medvetande derom? var hon kanske död, och detta hennes graf? Konnetabeln kände sig rörd af det djupaste medlidande. — livilken är denna olyckliga varelse? frågade han med låg röst. — Det är en qvinna som konungens bågskyttar hitförde för knappt sex månader sedan. Hon har redan åldrats och kommer sannolikt att dö snart. — Kanhända, gissade Pomperant, är det en af giftblanderskorna, hvilka man ej ville öppet anklaga emedan domarena fruktade att sjelfva då blifva offer för dessa afskyvärda brott. — Jag tror det icke, svarade Didier. Man straffar icke så hemlighetsfullt verkliga brottslingar, utan snarare sådana soskyldiga som skulle kunna olägligt höja sin röst emot och anklaga mäktiga och högt uppsatta personer, eller sådana som upptäckt någon farlig hemlighet. Till och med mr de