Göteborgsposten – 2 december 1862, sida 2

Den inspärrade. Dider gick före de båda ryttarne och utan att säga ett ord styrde han sina snabba steg mot ett fyrkantigt torn, hvars fot låg nedgräfd i vallen och hvars massa dunkelt aftecknade sig emot den nu stjernhöljda himlen. Han stannade snart framför en liten hvalfdörr som han öppnade, och åtföljd af främlingarne fördjupade han sig i ett långt galleri som förde till de underjordiska delarne af tornet. Alltefter som de framskredo kände de huru luften blef tjockare och qvafvare. En ljum ånga uppsteg från den fuktiga marken, kondenserade sig i hvalfstaket och neddroppade dererter åter i de illaluktande pölarne, som orent äterspeglade det af facklan kastade skenet. — Ah, junker, sade Pompårant, hvars oro blef så stark att han ej längre förmådde hålla sig tyst, det är så svart härnere som i en bakugn. Hvart djefvulen för ni oss hän? — Ni skall snart få se, svarade Didier sakta, öppnade på samma gång en tung gisten ekdörr, tätt beslagen med uddhvassa spikar, hvilken gnisslade på de rostiga gångjernen. Mr de Bourbon och hans gardeskapten befunno sig då i ett på ett eget sätt inrättadt fängelse. Det vette ät ett trångt galleri som vid sin yttersta ända var försedt med gallerverk, och igenom detta galler hörde man vattnets entoniga sqvalpning. IA . 2