trott att jag skulle glomma min sorg, denna min helgedom, för en storhets och högmods drömmar, hvarefter jag aldrig fikat. Han har rättfärdigat den instinktlika motvilja som jag från början kände mot honom. Ack, tillade hon, min moder ser och beskyddar mig från himlen, men här på jorden har jag blott en enda försvarare, och det är ni, monsieur Didier. Således, sade den unge ädlingen långsamt anklagar ni min onkel att hafva mot eder brutit hederns lagar ? — Jag anklagar icke, mumlade Clotilda. Hvad är väl Jag, att jag skulle våga anklaga en så mäktig seigneur som herr de Montehenu? Och hvem utom ni kanhända, skulle väl tro mig? Ilvem skulle icke skratta åt mina farhågor? Jag anklagar icke, men jag hör ännu i mina öron de förhatliga orden ljuda och anropar er: Beskydda mig! Han darrade vid denna klagande och rörande åkallan; hans blod kokade, men han gjorde tvång på sig och återtog : Min herr onkel är ytterst svartsjuk och betagen i sin maka, grefvinnan Diana. Hvad skulle ni väl kunna befara af honom. Jag kan icke förstå det. Och han tryckte sin panna emot händerna likasom han ämnat framtrycka någon förklarande tanke derur. Clotilda svarade: — Emellertid är det ändå sannt som jag berättar eder, mr Didier. Jag söker icke att intränga i mr de Montchenus hemliga bevckelsegrunder och planer, men hvad som är säkert är att jag endast alltför väl förstått hans tal. Hvad jag i öfrigt vet är att ni fört mig hit i slottet och att ni icke haft för afsigt att tvinga mig till ett ytterligt elände. Jag har