oro och farhäga som mr de Montehenabesynnerliga anspelningar ingifvit henne. — Ni här, mademoiselle! utropade Didier, när han kände den unga slickans lätta och kalla hand lägga sig på hans. arm. Det arma barnet darrade som en brottsling; hennes flämtande andedrägt förrådde en med fasa blandad förtviflan. — Jag måste nödvändigt tala med er, herr Didier, mumlade hon. — Min Gud, ni förskräcker mig, utbrast den unge mannen. Har något händt? Hon återtog, alltjemt med låg röst: — Grefve Auretien är en häftig och sträng man, icke sannt? Ni har sjelf sagt mig det, mr Didier. -Skulle han ha kunnat glömma den vördnad och aktning han är skyldig sin gäst? Clotilda suckade. — Jag skulle icke hafva beklagat mig om han uppfört sig mot mig som en sträng och skonlös man, fortfor hon, om han bortjagat mig ur detta slott, om han behandlat mig som en tiggare, men ... — Hvad har han då gjort? afbröt Didier, blek af blygsel och med sväfvande röst. Clotilda såg sig orolig omkring, likasom om hon fruktat att någon fiende spionerade på henne i skymningen. — Grefve Aurelien, fortfor hon lågt, har mot mig varit så hal och smickrande som trots någon lycksökare vid bot. vet; han har försokt fresta mig i mitt elände med löften som vore i stånd att blända och förvilla svaga hjertan; han har