— Den finnes, säger jag er! utropade han. — Vi hafva hört talas om den bur hvari Alexander instängde Callisthenes, om den som Ludvig XI förärade kardinal Balue till boning, men fastän det går långsamt, förmodar jag dock att tidens frätande tand redan upprostat begge dessa. — Mina herrar! tron mig, den man ämnar åt mr de Bourbon är färdig och väntar blott på sin gäst. — Omöjligt! sade konnetabeln höjande på axlarne. — Ni skola få se den, ty den är nedsatt i en af de källare som vi måste gå igenom för att kunna komma ut. — Hvad jag helst af allt ville se vore nyckeln, sade Pomperant med tvunget leende. Jag skall gå att hemta den i hofmästarens boning,svarade Didier. Under tiden kunna ni vänta på mig derborta vid ändan af allGen under den lilla hvälfda dörren som är midt framför oss. Jag skall skynda mig tillbaka. Konnetabeln och Pompårant helsade med synbart lugn Didier med handen, hvarefter de tysta slogo in den väg som den unge mannen anvisat dem. Didier dröjde icke länge. Han bemäktigade sig nycklarne och försåg sig med en blindlykta och tvenne facklor, samt skyndade tillbaka till ryttarne då ban märkte en hvit gestalt som irrade likt en vålnad under skuggan af de stora träden i all6en. Det var Clotilda som sett när han lemnade den kungliga matsalen och derför begifvit sig hit för att äfven i sin ordning anropa hans bistånd. Hon ville för honom yppa den