Göteborgsposten – 1 december 1862, sida 2

A —— Göteborg d. 1 December 1862. Teater. Direktör Elfforss afslutade i går sina representationer härstädes med Cora eller Slafveriet. Detta stycke, som gafs första gången i fredags, tycktes oss ingalunda vitsorda det stora rykte, som företradt detsamma. Det saknar nödig dramatisk enhet och helgjutenhet, hvarföre man ej heller må derat vänta sig någon intresseväckande karaktersutveckling. Dlalogen utgöres mestadels af långa, visserligen varma och väl tänkta fraser om slafveriets icke-berättigande, men dock för långa och saknande den annars i franska stycken så mästerliga pointeringen och lattheten. — Åtskilliga scener ega likväl en skakande effekt, och skola isynnerhet under våra dagars politiska förhållanden alltid slå an. Styckets fabel är i korthet denna: Cora, den unga och sköna men oäkta dottren till en plantageegare, erhåller en lysande uppfostran i Frankrike, der bon insuper den kristliga föreställningen, att alla menniskor utgöra ett -yskonsamfund, och att den ena är lika berättigad till aktning som den andra. Hon får veta, att hennes sar är sjuk och skyndar sig till honom. Fadren döljer henne omsorgsfullt för allas blickar, tills styckets onde genins, en förhatlig slafhandlare och ockrare, sprider ut bland allmänheten, att Cora är en guadroon, barn af en hvit och en mulattska. Fadren ar ruinerad och utmätmng göres hos honom. Cora är som quadroon slafvinna, ergo ett ting, och tages derföre med i mät. En annan slafegare köper henne och gör henne diaboliska förförelseanbud, hvilka hon dock med ädel värdighet visar tillbaka. Den slagne förföraren skänker då den sköna slafvinnan till sin syster eller kusin, Coras forna pensionskamrat, som dock af rasande svartsjuka brutit med henne. Denna ångrar sig likväl och återgifver Cora friheten. Den scen, deri Cora tages i mät, är af effekt, men rå och oskön. Man kan visserligen här invända, att dylika köpslagsningsscener äro berättigade, emedan de hända; men det händer äfven att menniskor slagtas och ätes upp, och det finnes väl ingen, som vill påstå ate en menniskoätning är berättigad på scenen. Deremot eger den scen, i hvilken den köpta och olyckliga slafvinnan med en fri bildad qvinnas själskraft och högborenhet föraktfullt afslår sin herres låga anbud, deuna hänförande effekt, hvilken oeftergitligt upprör vårt innersta och väcker vårt varmaste medlidande. Denna scen är den äkta perlan i den för öfrigt matta och oäkta infattningen, och kan i någon mån förklara styckets stora framgång på så många teatrar, hvartill dessutom äfven mycket bidragit annorstädes lysande dekorationer och djerfva yttre scenerier. Styckets utförande lemvade åtskilligt öfrigt att önska, isynnerhet förrådde det på de flesta händer en osäkerhet, som skadligt inverkade på gången af det hela och gaf deråt någonting trögt och matt. Fru Lindroth, såsom Cora, hade flera lyckliga ögonblick, men saknade i knall-effekt-momenterna tillräcklig styrka och ädelt qvinlig värdighet, hvilket vi dock vilja något tillskrifva osäkerheten. Vi ligga fru L. särskildt på minnet den scen, der hon tillbakavisar förförarens förslag. Genom en sannt utvecklad qvinlig värdighet, framspringande ur sjelfva hennes ställning som en olycklig, värnlös qvinna, i fägringens och ungdomens vårtid, skall hon kunna här skapa någonting skönt, ett glansmoment; det blotta, mindre ädla trotset, som hon i stället valt, värmde ej så mycket. Hr Hallberg hade en särdeles lycklig mask, såsom den blodsugande slafhandlaren, och gaf färg åt sin roll. De andra karaktererna äro ganska legert och stytmoderligt behandlade af författaren; de spelandes bemödanden må erkännas, om de än icke lyckats att draga åskådarne med sig. Med hänsyn till dekorationerna, vann en ångbåtstablå af hr S. Kubenson bifall. Göteborgs Aktiebolag för Storsjöliske hade i lördags sin ordinarie höstbolagsstämma, hvarvid tulldistriktchefen W. Karström fungerade som ordförande. Den af styrelsen i enlighet med bolagsordningens föreskrift afgifna årsberättelsen upplyste, att af årets tillverkning, som bedrifvits i ett något mindre omfång än förut, en icke obetydlig qvantitet visserligen ännu befanns osåld, men att bolaget likväl icke under innevarande år behöfde befara att arbeta med förlust. Styrelsen ansåg sig det oaktadt, enär den vid årets vårbolagsstämma afgifna revisionsberättelsen utvisade en förlust för bolaget under den föregående tiden, motsvarande 25 proc. af dess kapital, pligtig att, på grund af bolagsordningens härom gifna föreskrift, hänskjuta till delegarnes afgörande, huruvida skäl ej vore för handen att upplösa bolaget; till hvilken framställning styrelsen förklarade sig desto mera föranlåten, som det visat sig att eeaan Ckäarogsraghafalkningen gmenam halamat in.