Göteborgsposten – 29 november 1862, sida 1

Mr de Bourbon närmade sig till Didier och lade hander på hans axel. — Junker, sade han med värdig och allvarsam röst, trc icke att ni med ett sådant handlingssätt tjenar konnetabeln: sak; tvärtom, ni förderfvar den. Om mr de Bourbon fing med oss att göra, så kunde han ännu hafva en utsigt til räddning. Vi veta hvar ban finnes och räkna på att ensam ma angripa honom utan buller, utan eskort, och möjligt ä att han blir tagen, men lika möjligt att han undslipper. De vore en duell, man emot man, och hvarken bedrägeri elle öfverrumpling. Men hellre än att se honom falla i andr: händer än våra, vi som hafva tjent under honom, skulle v sjelfva framträda inför konungen och säga honom namnet på det slott som vågat gifva en tillflykt åt flyktingen. — Skulle då de usla dvergarne hafva yppat för eder hvar han dolt sig ? frågade Didier, skalfvande af harm. — Kanhända, svarade Pomperant— Om de det hafva gjort, de skurkarne, så skall ej ens deras svaghet kunna ursäkta dem i mina ögon. Men ni soldater, som tappert kämpat under mr de Bourbon, ni skola, om ni ha någon heder i bröstet, icke begå en handling för hvilken den uslaste trossdräng skulle rodna. — Vi äro i konungens tjenst, min herre, afbröt kaptenen, och att lyda är vår pligt. — Lemna åt prevotens sergeanter och stadstjenare skammen af denna arrestering, ty det är en polisbetjents göromål, och icke en soldats. Hör kamrater, fortfor den unge mannen, jag har förtroende till er, jag tror er vara raska män, och jag samtycker att för er öppna en port genom hvilken