Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 3

de obladet 1 Turls, uinlater sig IIKVÅI ICKe pa något bedömande af skriften, utan inskränker sig till att aftrycka företalet, hvilket är undertecknudt af prinsens handsekreterare E. Hubaine och återgilver några af de diplomatiska ryktbarheternas yttranden. I företalet heter det kortligen, att de aktstycken, som broschyren meddelar, äro samlade af prinsen såsom grundval för hans bekanta tal i senaten d. 1 mars d. å. att sekreteraren ansett dessa aktstycken för ögonblicket vara af särskildt intresse, och att prinsen derföre välvilligt ställt dem till hans förfogande. Slutligen uttalar hr Hubaine den förhoppningen, att en hvar, som utan förut fattad mening läser dessa dokumenter, skall komma till samma åsigt om den verldsliga påfvemakten som den franska diplomatien. Bland yttrandena framhälles ett af Lamartine (af 1847), hvilket definierar påfvens verldsliga makt såsom ÅLalla regeringars dåliga sidor sammanfattade i en enda, utan deras goda sidor, teokratiens, oligarkiens, aristokratiens, demokratiens, republikens och det främmande herraväldets fjettrar, svagheter, tyranni, oordningar och laster. Af den bekante grefve Pellegrino Rossi, hvilken från 1845 till 1848 var fransk gesandt i Rom, citeras följande yttranden i ett bref till Guizot, likaledes af år 1847: Om tio år, möjligen först om tjugo år, skall det i de italienska staterna icke finnas en enda man, en enda qvinna, ej en embetsman, domare, munk eller soldat, som icke först och främst är nationalt sinnad. Hvad är dervid att göra, om man icke vill utrota Italien och deraf skapa ett helotland? Man må finna sig uti, att en mera eller mindre aflägsen framtid uppenbarar, hvad den gömmer i sitt sköte. Det bästa gömmer dock broschyren till sist, nemligen ett bref från prins Napoleon Louis Bonaparte, nu fransmännens kejsare, till påfven Gregorius XVI, angående upproret i Romagnan 1831. Det heter deri: ... Det tycks som att man, och det på fullt allvar, eftertraktar att skilja den verdsliga makten från den andliga; men man hyser stor kärlek till eders helighet och tror i allmänhet, att eders helighet skall vara villig, att qvarstanna i Rom med alla edra rikedomar, schweizare och Vaticanen, samt tillåta, det en provisorisk regering tillsättes för de verldsliga angelägenheterna ... Jag kan försäkra, att jag hört nästan alla de unga män med hvilka jag kommit i beröring, tillochmed de minst moderata, förklara att om Gregorius XVI afsäger sig den verldsliga makten, skola de sjelfva bli de starkaste stöden för en religion, hvilken är luttrad af en stor påfve och har till sin grundval den mest frisinnade bok, som någonsin existerat: Det gudomliga Evangeliet. Man undrar mycket öfver, hvarföre denna broschyr tillåtits utkomma just nu, då utan tvifvel stämningen i Frankrike är något retlig. Skulle det vara otänkbart, att en ny omsadling åter är å bane på högre ort? frågar man i tysthet hvarandra och blickar mot Comhpigne der moloskockaren och dundraren Jupitor Omnipotens, i nyare tider Ludvig Napoleon benämnd, nu vistas, för att se om det blir åska utaf, eller om barometern fortfarande skall hålla sig på mulet och ostadigt. I det påfliga partilägret har emellertid broschyren väckt ond blod, och utrikesministern säges tillochmed fordra dess desavouerande. Det heter äfven, att prins Napoleon snart skall låta en andra och ännu mycket skarpare skrift följa på denna första. Tiden derför blir väl dagarne närmast före lagstiftande kårens sammanträde i januari månad. Det kom mer väl dock närmast att bero af hvad verkan den nu utgifna broschyren skall ha. Det är ej godt, att genomtränga alla de många mörka gångar den kejserliga politiken i Frankrike har, och allt blir väl i detta afseende ytterst gissning; men det kan dock anses för sannolikt, eller åtminstone möjligt, att man på högsta ort skall veta draga fördel af den stämning broschyren skall framkalla, medan man på samma gång låter kejsarinnans lilla, sammetslena hand smeka papisterne och bringa dem till medgörlighet. Detta vacklande måste dock i längden bli outhardligt — och den stunden skall komma, då kejsaren måste fatta ett bestämdt beslut och energiskt uttöra det. Halfheter i politiken ha aldrig bragt lycka med sig. Uti Italiens deputerade kammare har verkligen det trån ett håll för någon tid sedan antydda, i Frankrike födda förslaget framkommit, nemligen att det på Cavours begäsran fattade beslutet af kammaren, hvilket förTI klarade Rom för Italiens hufvudstad, må underkastas ny pröfning och diskussion, ty de: lär just genom detta beslut som stora svårigheter beredts administrationen. Det är hr Boggio den tvetydiga äran tillkommer, att ha väckt detta förslag, hvilket innebär nya eftergifter för franska regeringen och möjligheter för Italiens sönderstyckning; ty landet beThöfver Rom, den eviga staden är för nationen oundgänglig. Det är temligen troligt, att Boggios förslag öfverensstämmer med rege(; eänd ig; HA4ÅCÅH änskningar. Måntro icke — — — — (Mm Og — — —— ? 1—— — — — — —