Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 2

— Monseigneur! sade dvergen fästande sina stora förständiga ogon på den falske ryttaren. — Vän Moucheron, känner du någon väg hvarpå man skulle kunna slippa ut ur detta slott? — Ack, monseigneur! Sedan konungen kommit är det alldeles omöjligt, åtminstone i natt, att göra något försök till flykt. Vakten har öfverallt blifvit fördubblad, och vi skulle icke kunna taga ett steg utan att stöta på någon bekant figur. — Låtom oss lugnt betrakta och öfverväga vår ställning, afbrot kaptenen vändande sitt tal till hertigen. Om en timma härefter, när konversationen faller på konnetabeln af Bourbon, hvilket bestämdt måste ske, så skall mr de Montchenu ej underlåta att för konungen omnämna de tvenne kavaljerer som han hyst. Han skall berömma deras nit att tjena Hans Majestät, deras ifver att förfölja konnetabeln-. Konongen skall måhända i sin fåfänga få det infallet att låta inkalla dessa män för att spörja dem i närvaron af sitt hoffolk, och då ... — Du bar rätt; din förutsägelse måste ovilkorligen gå si fullbordan. — Att taga vår tillflykt till någon undanskymd vrå af detta slott och låta dem förmoda att vi rest vår väg innar konungen anlände är omöjligt. Våra hästar, som vi icke äfI ven kunna gömma, skola visa att vi ännu finnas qvar. I — Och sedan, att utsätta oss för att snöpligt blifva sframdragna ur något stall eller hundkoja! Nej, hellre döden! — Moucheron! sade Pomperant efter en stunds efter