Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 2

— Sancta Barbara! svarade konnetabeln fästande på Frans en hotfull blick, jag skulle önska att vara bonom ännu närmare, men på ett slagfält. Der skulle åtminstone ej någon skilnad vara oss emellan. Med dessa ord stack han sin arm under mr Pompå6rants och båda gingo med snabba steg derifrän. — Min kära Pomperant, återtog han snart, jag anser det vara klokare att tänka på hwu vi skola komma ut ur slottet än för närvarande rufva på hämd mot konungen. Nå, min raske kamrat, du som är en praktisk man kan väl påfinna något medel? — Didier vore den ende som skulle kunna draga oss ur denna räfgrop, men huru det skulle ske vet jag ännu icke. — Ja, det skulle han bestämdt om jag tryckte hans hand och sade till honom : Jag är konnetabeln! Det stackars barnet skulle rusa blindt i förderfvet för att rädda mig. — Eller snarare, han skulle rusa i förderfvet utan att rädda er, monseigneur. Alltför många känna 088 redan, och det är vådligt att bafva flera förtrogna. Det behöfs blott ett oförsigtigt ord, ett glädjeskri, ett ögonblicks obetänksamt nit för att sätta vår säkerhet på spel. — Hvad beslut skola vi fatta? — I alla händelser böra vi bedja Didier komma hit, svarade adelsmannen. Han vinkade åt Mouchberon och Chevrette, hvilka alltsedan konungens ankomst icke upphört att, fast på ett försigtigt afstånd, bevaka sin herres rörelser. De märkte vinken och skyndade sig att efterkomma den.