Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 1

Dvorgen lopp af som en pil, för att göra sig under rättad, och inträdde några sekunder derefter åter med likblekt och förstördt utseende. — Nå, hvad står på? frågade Pompårant orolig, men försökande att skratta. Har djefvulen sjelf tagit slottet med storm ? — Det är väl värre än så! svarade Moucheron halfqväfd. Det är konungen. — Konungen! utropade ryttarne betraktande hvarandra bestörta. — Men vindbryggan är ännu nere. — Kom då, kamrat, sade kaptenen, utsläckande lampan. Och alla gingo tysta ut i korridoren, inhöljda i det djupaste mörker. VII. Jernburen. Konungens lysande svit bade under vägen tillökats med en massa bondfolk som hoppades kunna intränga i förgärden, och åtminstone på långt håll få åskada hela den ädla skaran som blänkte af sammet och guld. Men vindbryggan hade oförmodadt blifvit uppdragen och ett hinder sålunda satt emot den påträngande folkvågen; de olyckliga som oförsigtigtvis redan beträdt densamma kullerbytterade till höger och venster ned i grafvens stinkande vatten, till stor förlustelse för den öfriga skådelystna hopen.