Göteborgsposten – 27 november 1862, sida 3

deras grenar al snomassornas tyngd. llvarjehanda. En modern Danak. En fransk tidning berätta följande, man måste erkänna det, icke synnerligen trovärdiga historia: En qvinna, som nyligen vaktade en fårahjord i närheten af Lyon, öfverraskades af en häftig storm och sökte skydd under ett träd. En kort stund derefter rycktes en gren lös af stormen och föll till hennes fötter åtföljd af en mängd guldmynt. Hon blickade förvånad upp och såg då ett hål i stammen från hvilken trädgrenen blifvit lös-sliten. Vid efterkännande med handen fann hon i hålet ytterligare en stor mängd guldmynt, till ett värde af 20,000 francs. Nyheten om denna upptäckt spriddes hastigt i byn, och en hvar förlorade sig i gissningar öfver hvarifrån dessa penningar kunde ha kommit. Slutligen löste några at de äldre innevånarne i landet gåtan, genom att berätta, det sor några och tretio år sedan en rik godsegare i trakten blifvit mördad af sin dräng och berötvad en betydlig penningesumma, hvilken man visste att han hade hos sig. Drängen blef dömd och afrättad, men man kunde ej förmå honom att bekänna hvar han gömt skatten. Månne ej det guld fårvakterskan hittade var detsamma som mördaren fråntagit sitt offer? Panisk förskräckelse. Då bantåget på Waterford-Limerickjernvägn i Irland för någon tid sedan återvände till sistnämnde stad, hördes plötsligt genomträngande rop från tvenne flickor i en andra klassvagn, hvilka sökte kasta sig ut genom vagnsfonstret. Täget stannades och en banvakt vid uamn Patrick Fitzgerald skyndade fram till banan, der de förskräckta unga flickorna syntes till hälften sträckta utom vagnsfönstren. Dörrarne till kupserna voro alla tillstängda, och ropen srän flickorna, hvilka tillhörde medelklassen, voro mycket pinsamma att höra. De bådo ifrigt att bli förda ur den vagn, i hvilken de suto och slogo, under sina böner derom, armarne kring halsen på banvakten, som var till hälften förtjust till hälften förtviflad öfver den roll af beskyddare, som sålunda påtvingats honom. Af de unga tlickornas mycket osammanhängande berättelse tycktes det framgå att en välklädd ung man, som jemte fyra andra manliga passagerare satti den vagn der de unga flickorna besfunno sig, plötsligt ur sin ficka framtagit en flaska och kastat dess innehåll i deras ansigte. Ehuru försedda med tjocka slöjor föll vätskan på deras kinder, i hvilka de dervid kände smärta. Nästan i samma ögonblick ersoro de en känsla af forlamning, och de tyckte sig förlora medvetandet. Vagnens fönster hade förut blifvit tillstängda af samme man som upplörde sig på detta hemlighetsfulla och förolämpande sätt. Deras Åvälklädde angripare räckte den flaska han begagnat till banvakten, men oförsigtigtvis bortkastade ban den genast. Genom öfvertalning lyckades man förmå de unga qvinnorna att åter stiga upp i vaggonen, under vård af hustrun till inspektoren på en närbelägen station. Deras förskräckelseparoxysm ofvergick nu snart till en annan. Då de hunnit fram till stationen Cahir voro de nämligen i ett så utmattadt tillstånd att de måste lemna bantåget och stanna under läkarevård. Innehafvaren af flaskan arresterades och ställdes följande dag inför fredsdomaren. Den ena af de unga flickorna, som skulle resa utrikes, hade redan på morgonen fätt afresa, men den andra stannade qvar lör att konfronteras med den anklagade. Domstolen församlades och den anklagade infördes i närvaro af en högst betydlig polisstyrka. Redan förut hade man sändt att söka efter den bortkastade flaskan, hvilken lyckligtvis blifvit återfunnen. Domaren kastade en sträng blick på missdådaren en medlidsam på hans tillämnade offer och förde derefter med djupt allvar flaskan till sin näsa, för att känna huru den giftiga, den ufskyvärda blandningen luktade. Han sänkte dock åter genast handen. I hans ansigte lästes en obeskriflig känsla. Hvad var det han inandats? Jo . . . eau de Cologne! Den anklagade fick efter detta förargliga älventyr fortsätta resan. Hvilken min den unga flickan vid denna upptäckt gjorde, förmäler icke historien. Systematiskt tiggerl. I London har en tiggerska af mera ovanligt slug en tid bortåt gjort goda aflärer. Man har sett henne vandra omkring på gatorna skjutande framför sig tvenne i ett slags barnvagn beqvämt och varmt inbäddade barn, medan hon i sina armar bar ett tredje sådant. Framför sig hade hon fästat en affisch på hvilken lästes: Nöden i Lancashire. Dessa tre små barn äro trillingar och födda af mig. Jag har af Hennes Majestät, vår nådiga drottning, fått en guin för hvartdera. Detta gjorde en utmärkt efsekt på den lättrogna hopen. Shillings och sixpence haglade öfver henne. Slutligen upptäckte dock en förtretlig polisbetjent, att hon alldeles icke var från Lancashire, utan från en stad helt nära London. Det blef nu slut på fröjden. Hon fördes till polisen och blef åomd till en månads hårdt arbete.