Hennes röst och hennes blick voro så enkla och öppna att hertigen icke ett ögonblick betviflade sannfärdigheten af hennes svar. — Ni ser, Pomprant, sade han till denne, som stod orörlig i sin vrå, lik en ilsken hund den der ingenting hört eller förnummit. Kaptenen bet sig i läpparne. Han visste att det ej var värdt att i vissa ögonblick söka kämpa emot furstens vilja. Han nöjde sig derföre med att kasta vredgade blickar på Clotilda. — Således, mitt barn, tillade hertigen, vändande sig ånyo till flickan med ett välvilligt leende, kan jag räkna på er tystlåtenhet? — På min tystlåtenhet? upprepade Clotilda, sökande att reda sina spridda minen. Ah, verkligen ... jag minns som i en dröm ... jag stod der bakom förhänget ... röster talade ... men hvad var det jag hörde? Hon skälfde till. — Ab, nu minnes jag ... ni har rätt... jag vet edert namn, monscigneur! Och med enkelt och vördnadsfullt behag görande en bugning, tillade hon: — Ni är konnetabeln af Bourboa. — Olyckliga! utropade prinsen, utsträckande handen emot henne, likasom för att hindra henne göra den oförsigtiga bekännelsen. (Forts.)