rusade fram till dvergarne, hvilka ban utan att säga ett ore grep en i hvar hand och våldsamt slängde ut midt i salen. Fursten hade icke blott känt sig rörd i djupet af sit hjerta, utan han hade äfven sagt sig, att om konung Frans den ridderlige herren, kunde med skäl inför verlden anklag: sin kusin, konnetabeln af Bourbon, för att vara en qvinnomördare på samma gång som en förrädare, så skulle verlden. som måhända hade undscende med forrådaren, döma mördaren och hylla konungens sak. Inför denna tanke föllo alla hans medbrottslings argumenter som brutna rön. Då Clotilda kände sig befriad från kramningen kastade hon förvånade blickar omkring sig och hennes ögon mötte mr de Bourbons, och hon tryckte då sina händer hårdt emot pannan såsom för att förjaga den sky som omtöcknade den. Konnetabeln vände sig till henne med denna förtroliga artighet som han alltid brukade emot sina underordnade, och som tillvunnit honom så många hjertan. — Mademoiselle, känner ni igen mig? frågade han. — Ja, svarade den unga flickan. Ni är den ene af grefve de Moucherons nya gäster. — Och mitt namn, vet ni det? tillade han, fåstande på henne denna klara och genomträngande fältherreblick, som var van att blotta en spion på hans blinkande med ögonen, på en rynkning på läpparne, eller på röstens darrande eller alltför fria modulering. — Jag minnes mig icke hafva hört eder uttala det, messire, svarade Clotilda okonstladt.