Göteborgsposten – 26 november 1862, sida 2

ållat hans död; men som deras uppgifter voro hvarndra fullkomligt motsatta, visste man ej rätt hvad man kulle tro. Af de i måndags hörda vittnena bekrätades dock det hufvudsakliga af Johnssons berättele, hvaremot kyparen Svenssons uppgifter, i afseene på den delaktighet han hade i mannens död, beunnos fullkomligt sanningslösa. De afhörda vittnena voro Johan Anton Anderson, Fredr. Andersson, Aug. Andersson, Alb. Petersson, Carl Olsson, Frans Pettersson och säckbäaren Carl Svensson. Alla utom den sistnämnde af lessa personer voro helt unga, men tycktes bedröfigt nog habituer på detta ställe. Några af dem ade endast bevittnat en del af de bändelser som öregingo och förorsakade Mattssons död; men allas erältelser bekräftade dock hvarandra. Forloppet lade varit följande: Innan Anders Mattsson inkom på värdshuset rade ynglingen Johusson proponerat en der innevaande liten pojke att supa ur stora supar. Deta hade dock af en eller annan anledning icke blifvit af, men straxt derefter inkom Anders Mattsson ch begärde en sup bränvin. Denna ville kyparen Svensson till en början icke lemna honom, förmodlisen emedan han syntes drucken (något som han d ck pj måtte varit i särdeles hög grad) men straxt dervå yurade Svensson pekande på Johnsson Latt der står en, som består dig sex hela supar, ifall du orkar dricka ur dem. Häåremot oppouerade sig likväl Johnsson, förklarande, att han blott ville bestå hälten. För det goda ändamålets skull åtog sig Svensson då att tillsläppa andra hälsten af betalningen för trakteringen. Madisson slok de sex suparne och ät derefter en smörgås. Sedermera kom det på tal om att Mattsson skulle förmå dricka ur ännu ett haltstop bränvin. Sveusson som visste hvad han förut intagit och trodde sig skola göra en god affär på saken erbjöd honom då att hålla ew vad, hvars vilhor vorjo att om Mattsson drucke ur ett halfstop bränvin och etter en halttimmas förlopp kunde gå och stå, skulle Svensson till Mattisson betala två rdr; i motsatt tall skulle denne af honom tå samma belopp. Svensson halide upp bränvinet i ett kopparwått och ev mindre bleckmätt, hvarpå Mattssou i ett andedrag drack ur törst det eua och sedan det andra. Det dröjde duck ej länge förrän Mattsson etter denna bragd blef rusig; men han förklarade sig likväl kunna dricka ur ännu ew haltstop. Då Svenssou såg att Mattisson blef rusig, förde han ut honom, enligt några vittnens uppgift våldsamt, enligt andras beskedhgt. hock follo båda under dedta törehatvande omkull i trappan till krogen. Hu par karlar, af hvilka den ene hette Arvid och den andre Andersson, förde derefter hem Mattsson vill hans bostad, der ban sedermera afled. Svensson förnekade helt och bållet uppgifterna om att han skulle hållit vad och påstod, att de afhörda vittnena blott af elakhet berättade allt detta om honom, hksom de iör otrigt skulle uppdukat åtskilliga historier angående hans förhållande i denna sak. Det sista bränvinshalfstopet, sade ban, hade Mattsson utdruckit olofvandes, medan S. sökte efter en butelj som den förre skulle tå låna. — Dessa Svenssons uppgifter företalla dock föga sannolika, ester hvad vittnena berättat. Som målet ansågs utageradt i poliskammaren remitterades dess vidare behandling till rådbusrätten — Pigan Eva Johausdotter, som under namn af Emelie Andersson varit i tjenst hos enkefru Hallbeck i Masthugget, tillgrep derstädes d. 11 d:s ett br Emanuel Hallbeck tllhörigt på väggen i hans rum hängande kronometerguldur, värdt 600 rdr. Hon blet ej misstänkt, utan sändes sjelf af sitt husbondetolk till polisvakten för att aumäla stölden. I iredags infann hon sig, elter att några dagar ester stolden ha rymt ur sin tjenst, på pantläneinrättningen med uret for att belåna detsamma, men blef dervid anhållen af den nitiske och uppmärksamme poliskonstapeln Larsson. Till en början påstod hon sig ha emottagit uret af en styrman Bergström för att belåna det; men slutligen måste hon bekänna sitt brott. Denna bekännelse vidhöll hon i går i poliskammaren. Orsaken hvarföre hon ej kallat sig vid sitt rätta namn, sade hon ha varit den, att hon till skilnad från en likbenämnd halfsyster kallat sig Emelie, äfvensom hon antagit sin styffaders namn, Andersson, i stället for namnet Johansdotter, som hon haft efter sin rätte far. — Målet förvisades till Säfvedahls häradsrätt.