toanbriand applådera vid dens afrättning, som hon i hemlighet föredragit framför sin förfärlige kunglige älskare, Frans I:ste. Konnetabeln skälfde när han hörde sin vän uppdraga denna hemska målning af de sannolika följderna af bans arrestering. — Se der hvarföre jag, fortfor Pomperant med kraft, som är en god och hederlig ädling, men som är er tjenare, er kamrat i flykten, er medbrottsling, hvarföre jag, säger jag, skall hindra er att förlåta och vara barmhertig; ty jag är ansvarig för eder räddning, herr hertig, min heder står i pant du för, och jag har icke samma rät! som ni att öfva mildhet. Har galler det icke mitt lif, som är af föga värde, utan min horros, och om jag lomnade detta barn förmågan att röja oss, så skulle jag vara en förrädare. Mr de Bourbon syntes bekymrad och brydd af denna ihärdighet, hvilken tillfullo visade huru blindt tillgifven, envis och bestämd tjenare Pompårant var. Emellertid sade han till honow med halfhög röst: — Om denva flicka svure att iakttaga tystnad? — Blott de döda kunna icke tala, käre herre! svarade adelsmannen med dyster röst. För öfrigt, tank eftar! Är ni icke förr Besluten att dö än att föras som vtt kuriöst vilddjur från provins till provins, från stad till stad, med fjettide händer, tills ni hunnit till det fängelse som den gode konungens nåd bestämt åt er? — Jo visserligen, och så länge min hand kan föra en värja så skall jag vara herre öfver mitt lif och min heder, utropade konnetabeln.