ger ... men jag känner folk som påstå att jag icke tviflar på någonting. — Nå, sade konnetabeln, låt oss fatta ett beslut. ans rena Pomperant berörde med fingren den unga fl panna och återtog med den obevekliga beslutsamhetens dystra betoning: j — Det finnes hemligheter som tyvärr måste medföra olycka för dem som få del deraf. Och han gjorde en uttrycksfull åtbörd. — Pomp6rant, genmälde konnetabeln, jag trodde att du var min vän, och likväl föreslår du mig vn usel gerning, ovärdig en adling. Monus ignaur. här handlar det icke om ridllerlighet och heder; dit gäller or räddning, ert öde, framgängan at ert oförvägna företag. Jag är alltför mycket er tjenare och vän, för att låta er sätta dessa vigtiga intressen på spel för en rörelse af svaghet och medlidande. En okänd flickas, en spions lif, kan det läggas i vågskalen mot risken af er arrestering? Det bevis som konungen önskade för att kunna offentligt bränmärka or har han fått genom er flykt, och om ni blir gripen så har han att hämnas icke allenast sitt sårade högmod, utan äfven att ni bättre än han förstått vinna både härens och damernas gunst, och ni skall stå skymfad infor just dem som förut åt ar goamlo sin: al-kvärdaste smäleenden. Ah, döden för bilan ar att intat för en så tapper ädling som ni, men skammen, den bör mr de Bourbon icke ådraga sig. Ilan bör icke nama madame Louise af Savoyen den triumfen att se bödeln vidröra den furste som vägrat förena sig med henne. Han bör icke låta grefvinnan de Cha