— Och det är likväl icke den största förnedring som hotar er, nådige herre. IIvad menar du? frågade den förvänade fursten lisligt. — Jag menar att konungen kan gifva sig det nöjet att I förlåta er, monsdcigneur, svarade tjenaren bittert. Vår sire Frans är fåfäng och skrytsam; när bans vrede gått öfver, när han ser sin besegrade siende vid sina fötter, så skall han finna nöje i att spela den ädelmodige segrarens roll. Han har varit lågt otacksam emot sin rival Carl af Bourbon, men han skall vara mild emot den utblottade, flyktige och vanhedrade konnetabeln, som förräderiet återlemnat i sans händer. Han skall kanhända årnöja sig att konfiskera gods och länder och utdela dem bland sina favoriter. Om denna lott I frestar er, monssgignour, så skall jag respektera denna flickas lif. Carls af Bourbon ögonbryn hade rynkats och hans manliga drag hade antagit denna stränga prägel som injagat misstroende hos den gode konung Ludvig XII. Pomprant hade träffat honom på bans ömtåligaste sida. — Förlåta! Han förlåta mig! upprepade han skakad. O, nej. Frans! Jag skall icke unna dig denna glädje. Aldrig skall jag tigga mildhet af dig! Du må få se mitt lik vid dina fötter, men aldrig skall du bland dina mätresser kunna skryta af att hafva haft Bourbon fången. Fången! kanske du sjelf en dag skall blifva det, högvördige konung, loch himlen gifve att jag snart finge glädjen se dig i den ställningen! Du skall då få känna hvillka tårar en förödmjukad furstes ögon kunna gjuta. (TFartao Y