Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 2

Och de aflagsnade sig med snabba steg, samt smögo sig föorstulet bakom träden som stodo intill den berså, der, som vi förut nämndt, bordet blifvit dukadt. Här spionerade de på tillfälle att utbyta en blick eller ett tecken med deras herre, men mr de Bourbon drack och pratade muntert, utan att synas märka deras önskan. Efter tio minuters otålig längtan sågo dvergarne konnetabeln och mr de Pomperant stiga upp, helsa på sitt värdfolk och styra sina steg mot slottet, åtföljda af mf de Montchenu, som lemnade dem vid tröskeln till gästsalen och fortsatte sin väg; han gick att sjelf gifva order om sadling af de begge ryttarnes hästar. Moucheron och Chevrette följde länge med ögonen grefve Aurelien, och då han försvunnit ur deras åsyn gingo de båda in i slottet. Salsdörren hade blifvit lemnad öppen och dvergarne kunde således inträda utan buller. Ehuru dagen ännu knappt led mot sitt slut, voro gardinerna för fönstren sorgfälligt fördragna; den stora och dystra salen var upplyst af endast en liten silfverlampa, som stod på ett bord i ett hörn af rummet och kringspred sitt matta och fladdrande sken. Midt i salen, iklädda sina kyrasser och redan påknäppande sina gehäng, stodo den store konnetabeln och hans Euryales, Pomperant, som frivilligt uppoffrade sig för sin herre och vän. (Forts.)