Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 2

Clotilda rodnade och derefter mumlade hon sorgset: — Jag är verkligen cen kall och egoistisk själ. Jag beder er måhända om edra lif, mina vänner, och jag säger er icke hvarföre jag gör det. O, jag skulle hafva velat dölja denna skam djupt inom mig sjelf! Vet då att grefve de Montchenu vill qvarhälla mig här med våld, och att om jag icke finner medel att undslippa ... så är jag utan tvifvel förlorad ... förlorad ... vanhedrad. — Vanhedrad! upprepade Chevrette med den uppskrämda blygsamhetens stämma; men om det är så, så stannar jag icke en minut längre i slottet, jag ... Jag byltar ihop mina vackra klädningar och följer med er. — Räkna på mig, återtog Moucheron, jag skull hafva ögonen öppna, och om skicklighet, god vilja och förslagenhet kunna ersätta styrka och tapperhet, så skall ni återvinna er frihet. — Tack, mi käre kamrat i olyckan! sade Clotilda, ömt tryckande dvergens tunna hand. — Ack! suckade Chevrette melankoliskt, hvad äro icke vi stackars qvinnor utsatta för, såsnart himlen har förlänat oss några behag! — Låtom oss icke längre samtala här, för att icke väcka misstankar, afbröt dvergen. — Hvar skulle vi kunna mötas om ni har något att meddela mig, frågade den unga flickan. — I salen för de främmande, mademoiselle. — Vi råkas snart, påminde Clotilda. — Snart! upprepade dvergarne.