Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 2

— Ack, adla hjerta! utropade Clotilda. Jag kan således alltid räkna på eder? — Aha! Här måste ånyo något hafva passerat! frågade Moucheron, öfverraskad att se sig så tvärt tagen på orden. Clotilda betraktade honom med tårglänsande och bedjande ögon. — Ni kan ju icke öfvergifva mig? Nej, jag är säker att ni ej skall öfvergifva en fader och moderlös, som icke bar andra vänner än ni i verlden! Ni äro goda, ni äro modiga, ni äro t.ogna och ni älska mig, icke sannt? — Jo, mademoiselle Clotilda, svarade de begge dvergarne med rörd stämma, vi älska eder. — Räkna på oss, tillade Moucheron blygt, men ni bör säga oss hvad som är att göra. — Mina vänner, svarade den unga flickan med värdighet, ni måste hjelpa mig att ännu i natt slippa ut ur detta slott. — Fråa detta slott, der man äter så godt? suckade Moucheron. — Från detta slott, hvars herrskarinna har skänkt mig tvenne af sina vackraste guldbroderade klädningar! tillade Chevrette. — Tveka ni? frågade Clotilda med hjertängslan. — Nej, sade dvergen, ty om ni vill rädda er genom flykten, mademoiselle, så har ni utan tvifvel goda skäl der till ... — Men det är en sak som ej rör oss, Moucheron, an. märkte den snusförnuftiga Chevrette. Hvar och en har rätt att behålla sina egna hemligheter.