Göteborgsposten – 22 november 1862, sida 1

—01 ( 2 —Uk71—777 — ndensamma, kan naturligtvis mycket lätt rubba förtroendet till honom och på samma gång mina majoritetens inom borgareståndet styrka. Nya Dagligt Allehandas ställniag till den gem nomgripande representations-resormen skall dock, antaga vi, komma en hvar på tankar N öfver källan till dess rykten. Allehanda har, -åårom vi veta, med en häftig ensidighet kämpat för en viss dragning af jernvägen, neml. dess förande öster om Sigtunasjärden, då man deremot tror hr Björck, dock ej ovilkorligt, föredraga den vestra sträckningen. Det är måhända har skon klämmer, och derföre skall hr Björcks anseende minskas, äfven om reforn men får lemnas. t Då Allehanda påstår, att Sparre-BildtBjörck haft sammanträde hos konungen enskildt om en möjlig ny ministerkombination, klligger det lika nära till hands att tro, det rI konungen kallat till sig dessa tre partichefer, för att med dem samtala om representationsförslagets framläggande och utsigterna för Ådetsammas närmaste behandling. Detia ligviger hka nära tillhands — ty på konungeus liberala tendenser ega vi ännu ej rätt att tvifla. Grefve Sparres lättrördhet känder man, och hr Bildt vill hvad konungen till. Hola detta sammanträde kan de-sutom mycket lätt vara, äfven det,anning men med modifikation. CT — Om by-ättning-tvångets upphörande. Redan vid förra riksdagen antogs al standerna ett väckt forslag om bysättningstvångets upphäfvande, hvilket förslag likväl icke af K. M:t erhöll sanktion, på grund af några dervid bitogade anmärkningar af högsta domstolen. Dessa anmärkningar fotade sig hufvudsakligon på hyst farbåga för au landets kredit i utlandet derigenom möjligen skulle kunna skadas, Nu har hr Dalman på riddarhuset åter upptagit nämnda förslag, hvilket vi ha anledning förmoda äfven vid denna riksdag skall gå igenom, och detsamma har på det varmaste understödts af en högre embetsman, justitiekansleren von Koch, som dock törordat ett alternativ i den syftning, au, om K. M:t på förut anförda skäl ej vill sankuonera lörslager i dess helhet, det måtte få gällande kraft med undantag för skuld grundad på utländsk vexel. Hr von Koch framdrog uti sitt forordande för bysättningstvångets upphäfvande ett ganska vidrigt exempel på konseqvenserna i ullämpningen af den nu gallande lagen i deua hänseende. Han sade sig nemligen under sin embetsre-a förl. sommar hafva uti ett läusäångelse påträffat en 72-årig gubbe, som var bysatt, dock icke sör egen skuld, utan dertore alt han uraktlätit gora sig urartva etter in aflidne son. Hr Kochs framdragna exempel inger visserligen någon kansla at det vidriga i skilnaden mellan en åldrig hård lagbestämmelse och en af tidsanden mildrad sed; men det gållde dock här en orkeslos gubbe. Huru mycket mera upprörande måste det icke förefalla en att se en ung man, änhh i blomman af sin ålder och i fullkomlig ego af arbetsstyrka, sitta fängslad för ofta blott några t lumpna riksdalers skull! Det finnes egentigen icke mer än en fullt naturlig förvärsskälla för menniskan, och det är hennes arbete (Du skall bruka jorden i ditt anletes sveti). Har en person af en eller annan orsak förbrukat mera än dess eget arbete gifvit och dervid måst och sått begagna sig af en medmenniskas förtroende som hjelp, är det väl den enklaste satsen, att den, som undtåvt hjelpen, arbetar mera än förut, på det hans arbete må kunna gifva mer än hans egen nödtorst och han derigenom blii tillfälle att ärergålda den undfångna hjelpen. Enligt den hällt barbariska bysättningslagen, som ger den hjelpgifvande rättighet att instänga den huspne, ulls han återbetalar hjelpen, beröfvas den person, som nu mera än någonsin behöfver frihet för att arbeta, just den enda naturliga örvärskallan, nemligen sitt arbete, och han kan endast genom tillfälliga yttre omständigheter, i rikare onklars, tanters, vänners eller andras personer, blifva qvitt sin ansättande hjelpare, eller, med andra ord han blott byter om hjelpare och kan af den nyare snart åter ansättas på samma sätt som af den förre o s. v. Det skall dessutom alltid komma att hvila någonting nedsättande jemväl öfver den, som blott för en ringa skuld varit införpassad i längelse; fängelset förer sådant oeftergifligen med sig. Denna omständighet, lika mycket som den att i arbetets och upplysningens tidehvarf en sådant fullkomligt inkonseqvent låg som bysättningstvånget ännu existerar, gör det ej alllenast till en heder utan jemväl till en pligt för vårt lands statsmakter att ur sin lagbok utradera denna kränkande och mestadels opraktiska (till principen år den alltid ogiltig) bestämmelse. Att denna fråga älven allvarligt öfvertänkts af Europas mest framstående statsekonomer och i samma riktning som de, hvilka bar fordra nämnda tvångs borttagande, är ett ar or s