Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 2

langre ihägkomma edert elande när ni hör det herrliga klingandet af diamanterna om eder hals och rubinarmbanden om eder handled; ni skall glömma de döda för att smäåle åt de lefvande. I ruset af er lycka och sällhet skall ni ej ens få tid att gråta; ni skall till och med sjelf blifva bländad och tro er lefva i en förtrollad verld. Tro mig, mademoiselle, ingenting är lättare glömdt än det förflutna eländet, och när ert lif så magiskt förändrats, så skall den forna fattiga och bedröfvade Clotilda utplånas ur ert minne som en falsk och bedräglig bild, och ni skall tro eder alltid hafva varit en rik och mäktig dam. — Jag kan icke fatta hvad ni menar med edra spådomar, herr grefve, svarade den unga flickan kallt, under det hon instinktlikt bäfvade, och jag kan icke fatta huru de kunna tillämpas på mig. — Min profetia skall likväl temligen fort gå i fullbordan, min sköna, om ni vill, och ni skall få se att jag icke är en så dålig spåman. Om ni sätter värde på männens vördnad och tiilbedjan, om ni icke rädes för qvinnors afundsjuka, om fester, torneringer, karuseller mera äro i eder smak än en brödlös hvila vid kanten af en landvägsgrop, så lyft stolt upp eder förtjusande panna, ty snart skall ni vara dessa festers drottning, snart skola rikets ädlaste män täfla i torneringarne om ett af edra småleenden, snart skall ni vara de anbornaste damers like, och ingen skall våga göra eder skönhetens och bihagets pris stridigt. — Edra ord äro en gåta för mig, och likväl förfära de mig, afbröt Clotilda förande handen till pannan och