Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 2

förbarma dig öfver mig! — Gud har bönhört eder, Clotilda! svarade en röst som kom den unga flickan att bäfva, — ty det är han som sänder mig till er. Detta himmelska sändebud var ingen annan, vi nodgas tillstå det, än sire de Montchenu. Dold bakom ett af träden hade han utspejat den unga flickans hemlighet, under det hon talade till Gud med hela sin uppriktiga tro och oskyldiga hjerta. — Haf förtroende till mig, fortsatte han, och jag skall göra er till den lyckligaste bland qvinnor. — Lycklig! upprepade Clotilda, snarare såsom svar på sina egna tankar än på Montchenus ord. Lycklig skall jag aldrig blifva. — Edert öde ligger i edra egna händer, min vackra flicka. Två vägar ligga öppna för eder: den ena ödslig, törnig och tistelbeströdd, den andra leende, doftande och blomstrande. Hvilken vill ni välja? — Ack, min herre! jag begär blott en undanskymd vrå af verlden att få draga mig uadan i, der jag fritt må kunna bedja och gråta ända till den dag min mor skall åter kalla mig till sig. — Bah! återtog grefve Aurelien; när man är så ung och vacker som ni, tänker man icke mycket på att dränka sitt lif i tårar. Solen har kraft nog att skingra de mörka molnen! Lät mig visa eder vägen, min flicka, fortfor han med lägre röst, och från och med imorgon, kanhända redan från iafton, skall er öfvergifvenhet hafva nått sitt slut och ni vara omgifven af smickrare och tjenare. Ni skall icke