Göteborgsposten – 20 november 1862, sida 3

gäres i de lifligaste uttryck, att påfven skall afstå från sin verldsliga makt och derigenom itergifva Italien verklig fred och lugn. Denna agitation väcker så mycket mera uppseende, som den nu ej understödjes af italienska regeringen. Ricasoli utfärdade, då han satt vid makten, ett cirkulär, hvari de andliga, som skulle vilja underteckna petitionen, lofvades skydd af regeringen. Då Ratazzi fick statsrodret i sina händer, tog han tillbaka det af Ricasoli gjorda loftet, så att petitionärerna utsatte sig för ej ringa förföljelser. Vigten af denna nya schism inom den romerskt-katolska kyrkan bör ej förbises. Endast för fyra månader sedan öppnade Passaglia sitt fälttåg mot romerska hofvet, och de första resultaterna se vi nu redan. En kamp skall uppstå mellan det lägre och det högre presterskapet, som skall visa ett stort skådespel. De lägre andliga ha för sig kyrkans sanna utveckling och patriotismen, det högre presterskapet dör så småningom ut. För en prelats utnämnande erfordras konungens och påfvens gemensamma samtycke. Så länge brytningen varar, lemnar påfven ej något sådant, och den ena biskopsstolen efter den andra blir ledig. I närvarande stund äro af 237 dylika stolar ej mindre än 34 lediga. Aguationens verksamhet fördröjes emellertid genom Ratazzis otacksamhet eller eftergift för franska intalanden, då han vägrar att understödja densamma. Hade det fortgått på samma sätt som under Ricasoli, skulle verkan blifvit den, att prerterskapet hastigt nog skulle emanciperats från den påfliga stolen, ty alla församlingspresterna, som äfven äro de hederligaste och bästa af det verkligen arbetande presterskapet, äro beroende af sina förmans godtycke. Toge regeringen dem i försvar mot dessa, som hänga orubbligt fast vid påfven, skulle emancipationen varit ovilkorlig. Det franska inflytandets skadlighet gör sig märkbar afven häri. Från Grekland skrifves: General Grivas död är en stor lycka for Grekland. Han var visserligen icke någon republikanare af ofvertygelse, men väl eu af dessa ända till skamlöshet äreoch penninggirige helleniska pacrioter, hvilkas verkliga politik är anarki och sista ord uppror mot hvarje regering. Sedan deu sista rörelsen lyckats, befordrade han personer efter godtycke och anordnade trupp: rörelser, som om det ej mera funnes något Athen. Han var från början intagen mot den bayerska dynastlen, och redan år 1833 gjorde han ett upprorsförsök, förföljdes som rötvare och blet derefter arresterad, for att år 1844 ånyo göra uppror, vandra i landsflykt kill Egypten och för andra gången amnesteras. År 1854 föranstaltade han i Akarnanien en sammansvärjning. Hans bedrifter från komplotten i Nauplia ända till hans död i Missolounghi, der han gerna skulle velat bringa ännu en andra provisorisk regering till stånd, äro bekanta. General Grivas son, Dimitri, dog för några år sedan. — Den finansiela nöden i Athen är redan så stor, att armåens aflöning icke kan utbetalas, hvarföre soldater utträda i massa samt sälja sina vapen och ötriga effekter. Af de 2,000 underofficerare, hvarmed Otto välsignade landet, begär hvarenda en befordran till officer, hvilka högre fullmakter utan tvifvel lofvades dom vid revolutionens utbrott. Återstår nu att se, om man skall vilja ge sig tll tåls. Lugnet tortsar emellertid.