Göteborgsposten – 20 november 1862, sida 2

sjal, om jag vore så ful att jag kunde skramma en legion lansknecktar på flykten. — Du är bitter, min vän, svarade mr de Montchenu sorgset, och likväl ligger der sanning i dina ord. I min svartsjuka önskar jag verkligen att du vore ful. Men, ack Diana! om jag måste finna mig i att låta dig sitta vid Konungens bord, kanhända vid hang sida, begapad af alla hans oförskämda unga seigneurer, så spara åtminstone några blickar åt mig! — Och hvad bör man göra för att vara er till nöjes min herre? Du vet att jag alltid lydt dina befallningar. — Här är det icke befallning, utan en bön, Diana Välj bland alla dina drägter den som minst pryder dig; dol ditt vackra blonda hår under någon gammalmodig härklädsel låt dina långa ögonhår beskugga dina bländande ögon. — Är det verkligen allt! afbröt grefvinnan. — Och isynnerhet akta dig för att le, så att din: vackra hvita tänder ej synas. Hon smålog och ryckte lindrigt på axlarne. — Med ett ord, min herr man, du fordrar att din mak: styr ut sig så att hon skulle väcka folks åtlöje i stället fö beundran, — Blif ej ond, min lilla vän, bad grefven ömt. Jag vet väl att det är en besynnerlig galenskap att af dig fordrett offer hvaraf ingen qvinna är mäktig. — Det är sannt, Aurelien, att jag icke skulle förnedr mig till denna ovärdiga komedi för att hafva undseende me en svartsjuka, som för mig nästan är en förolämpning. Di