Göteborgsposten – 20 november 1862, sida 2

derlåta att under form af en bön befalla mig vända om. Min aning inskränker sig endast härtill, och i det hela vore olyckan icke särdeles stor. — Den skulle vara förfärlig, min fru, suckade grefven tillintetgjord. — Med Didier till stallmästare skulle jag undslippa den fara som du, min vän, anser vara så fruktansvärd, insinuerade den listiga grefvinnan. — Men i hans sällskap skulle du löpa tusen andra faror. — Altså är det din tanka att jag gör klokast i att stanna i slottet? Mr de Montchenu betraktade sin maka med ett uttryck af en nästan löjlig ängslan. — Jag vet verkligen icke hvad jag skall bestömma mig för, Diana. Jag älskar dig så högt, jag är så svartsjuk, att jag stundom ångrar . . . — Ångrar ... att ha tagit mig till maka kanske? sade hon leende. Det skulle just vara ett eget bevis på verklig kärlek ! — Nej, icke det, Diana! Drif icke gäck med ett verkligt och djupt lidande. Jag sörjar öfver att Gud begäfvit dig med en så förförisk skönhet, att dina ögon äro så vackra och att din röst klingar som en silfverton. — Bra! Nyss excellerade du med din lärdom, och nu är du en lika stor poet som den gamle Homerus, men för denna din sorg och saknad är jag just icke tacksam, ty det ville med andra ord säga att du skulle vara lugn i din