Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 2

I slottet. Grefve Aurelien Marin de Montchenu, åtföljd af sin hofmästare Bernard, lopp fram och tillbaka igenom sitt vidsträckta slott och utdelade sina order likasom en general aftonen före en batalj. Jägare, pager, pikenerare, stalldrängar, kockar, alla gingo och kommo i en feberaktig verksamhet. Det gamla slottet erbjöd i denna stund åsynen af en stad som blifvit genom öfverrumpling intagen och öfverlemnad till plundring. Man hörde äfven fårens bräkningar, de skrämda fjäderfanas kacklingar, svinens grymtande, hvilka alla fingo släppa till lifvet för den instundande festens skull. Äfven skogen hade fått skatta betydligt af sitt villebråd. Mr de Montehenu skydde icke för någon uppoffring för att värdigt kunna emottaga sin herre; om ved fattats skulle han utan tvekan hafva eldat med panelningen, möblerna eller hvad som helst. Sedan en timmas tid följde hofmästaren sin herre, helt bestört och utan att kunna förstå hvilken hemlighetsfull orsak som kunnat göra denne förr så sparsamme herre till en så stor slösare, och som kunnat göra hans vanligen så oroliga och misstänksamma panva lugn och jemn. Det var belt enkelt fru Dianas hastiga afresa som åstadkommit detta underverk. — Sasnart han visste henne i skydd för Frans I:stes fruktansvärda galanterier var det honom som om en tyngd