Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 2

— Nu marsch tillbaka, sade Pomperant till färgkarlen, hvilken icke var sen att lyda, och en sekund derefter voro de på återvägen. Färjan hade icke hunnit två eller tre famnar när Goulard och Faucheux, hvilka under striden blifvit alldeles förgätna, anlände med andan i halsen och föllo i händerna på bagskyttarne. På ett tecken af Jonas blefvo de arma satarne, oaktadt alla deras protester och skri gripna och bevakade för att afsändas till Vienne, dit enligt befallning alla som ansågs vara misstänkta skulle föras. Eu gynnande vind dref färjan ånyo öfver floden under det Faucheux och Goulard forbannade Sanct Hubert och hans medaljer, och under det Jonas uppsände böner för mr de Bourbons räddning. Diana tänkte på de stunder af lycka och kärlek, som hon lofvat sig, men som försvunnit som en dröm. Didier drömde om Clotilda som han trodde sig hafva lemnat för tvenne dagar, men som han snart skulle återse. Moucheron darrade då han tänkte på Chevrette, hvars obetänksamma natur han väl kände, och icke utan skäl fruktade han att hennes öfverraskning när han fick se sin herre, skulle enligt vanan gifva sig luft i tårar uppblandade med skrattsalfvor. Och kounetabeln hviskade helt sakta i mr de Pomperants öra: — Sade jag icke att den förste af konungens tjenare vi anträffade skulle blifva vår värd i dag? Under dessa tankar och betraktelser anlände den lilla truppen till slottets vindbrygga.