Göteborgsposten – 18 november 1862, sida 2

skulle ju då blifva en förrädare, åt hvilken allt hederligt folk skulle peka finger om ej nägot värre. Jag känner hvarken slägtskap, vånskap eller tacksamhet när pligten bjuder. — Med sådana principer, min herre, bör man vandra sin väg ensam genom lifvet utan att sätta sig i förbindelse hos någon; men att, när man rönt valgerningar, fördöma sin välgörare för att derigenom anse sig hafva rättighet att öfvergifva honom, det är att råga måttet af otacksamheten. — Icke ett ord vidare, herre, utropade gascognaren förande handen till värjfästet, eller om ni ej känner kapten Jonas skall ni få lära att känna honom. Didier bevärdigade den snarstickne gascognaren knappast med en blick af krossande förakt. — Det är icke till kaptenen vid konungens bågskyttar som jag ställer mina ord, utan till konnetabelns skyddsling, tillade Didier tagande ett steg emot Jonas, och jag förklarar högt att han är en man utan själ och utan ära. — Mordi! utbrast gascognaren dragande värjan, försvara er min herre om ni icke vill att jag skall spika fast er vid färjrelingen. — Åndtligen! sade Didier, som utan att afvakta kaptenens tillsägelse, redan tagit värjan i handen och otåligt utmanade honom till strids. En sista blick af sällsamt uttryck vexlades emellan mr de Bourbon och Jonas, hvarefter kampen började. Diana skälfde i hvar led och ville kasta sig emellan de stridande, men mr de P mperant som stigit upp hejdade henne mildt med handen,