Göteborgsposten – 18 november 1862, sida 2

till afsked, som icke ens betalt mig min lön för sista qvartalet ; denne herre, för hvars skull jag blifvit bestulen, kringpiskad och utsvulten! Jag skulle känna till hans gömställe och icke yppa det? Men då vore jag ju en verklig narr! Om han så stode der framför mig, skulle jag dock föra samma språk ty jag är nu rasande och ursinnig. Och draperande sig i sin mantel vandrade Moucberon med stora steg fram och tillbaka. — Mordi! hvad ni än må säga, min junker, återtog Jonas, tror jag likväl att ni är en af konnetabelns folk. — Ni bedrager er, min herre. Jag har aldrig haft den lyckan att en enda gång befinna mig i mr de Bourbons granskap, men jag älskar och beundrar honom, beundrar den gloria som kringsväfvar bans blotta namn. Mina valgångsönskningar följa honom på hans flykt, och om jag kunde, skulle jag rädda honom äfven på bekostnad af mitt lif. — Junker det är opassande för en konungens trogne undersåte att försvara mr de Bourbon så troget som ni gör. Jag som känner honom, som tj-nat under honom, som har honom att tacka för mina första grader, jag skulle icke tveka för att taga honom till fånga om jag råkade honom i min väg. — Det länder er icke till stor ära, svarade Didier med ett föraktfullt smäleende. Men kanhända gör ni rätt deri, ty hvartill gagnar det att tjena mr de Bourbon sedan han råkat i onåd? — Mordi, min unge herre, kanske, för att förtjena ert beröm, hvarom jag i öfrigt är föga angelagen, jag, Jonas, kapten vid konungens bågskyttar, skulle förråda min herres sak för att tjena konnetabelns? Men cap de bious! jag