— Cap de biano! afbröt Jonas, blinkande ät hertigen och Pomperant, hvad menar ni, min unge herre? Diana lade sin hand på Didiers arm och besvor honom ned en bönfallande blick att tiga stilla. Bågskyttarne hade så småningom närmat sig och bildade en grupp bakom sin chef. — Vid bataljen vid Marignano, fortfor den unge mannen. blef Frans 1:ste blesserad i handen, ehuru det var blott en så obetydlig skråma att blodet knapppt droppade derur. Mr de Bourbon, som vid den tiden ännu ej var konnetabel, såg att konungen var sårad och kastade sig då som ett retadt lejon i den hetaste striden, hvilken han ej lemnade förrän han fått trenne blessyrer som nästan kostat honom lifvet. Bestämdt har ni rätt i att konnetabeln är en högmodig och afundsjuk man, som icke i något vill stå efter sin herre. — Ja, mordi! utropade kapitenen. Men konung Frans tröttnade ändtligen vid denna täflan och gjorde ett snart slut derpå genom att beröfva den stolte konnatabeln hans egendom och titlar. Sangdion! Må man komma nu och säge att vår konungs svärd icke skipande som i krig! — Didier! mumlade Diana, af nåd, för min skull, icke ett ord mera! Men adelsmannen, hvars ärliga och uppriktiga hjerta harmades öfver den orättvisa onåd som drabbat konnetabeln, fäste ingen uppmärksamhet vid Mme. de Monchenus böner. — Jag tror, min herre, fortfor han med en röst som skälfde af förbittring, att konungens svärd bättre skulle skiär lika skarpt vid rättvisans