pa rättvisan om han toge mindre intryck af intrigerna vid hofvet och icke uppoffrade sina trognaste tjenare. Jag tror äfven att konungens svärd skulle vara mera värdt i kriget, om han, i stället för att hafva mr de Bourbon till siende, vetat att som bundsförvandt hos sig bebålla den man som så tappert försvarat hertigdömet Milano, Guyenne, Bourgogne och Picardie emot påfven, schwcitzarne och de kejserliga. — Bah! Konungen skall till konnetabelsvärdigheten upphöja mr de Bonniveh eller någon annan, som kan ersätta honom, och dermed är den saken hjelpt. — Konungen kan göra sin kammartjenare till konnetabel, återtog Didier; men hans kammartjenare skall bestämdt aldrig vinna någon drabbning vid Marignano. Mr de Bourbon, lifligt rörd, gjorde våld på sig för att icke trycka den unge mannen emot sitt hjerta, Men den omtänksamme Pomperant, på hvilken framgången af företaget till en viss del berodde, ansåg klokast att göra slut på denna scen, hvadan han gaf ett tecken åt kapiten Jonas, samt vände sig derpa till Didier, mätande honom från hufvud till fötter med hånande blickar. — Sang-diou! min junker, jag börjar tro att ni tillhör mr de Bourbons parti. — Jag tillhör ingen, min herre, svarade Didier, stolt upplyftande hufvudet. Jonas svarade härpå intet men gick bakom hästarne och grep Moucheron i örat samt släpade honom fram midt på färjan. — Nåd, hjelp! tjöt dvergen med en en röst som kunnat röra en sten,