Göteborgsposten – 17 november 1862, sida 2

dare fann franska regeringen det alldeles nödvändigt, att blockaden af Sydstaternas hamnar blefve upphäfd, för att hjelpa den europeiska industrien, som bomullsnöden förorsakat så svåra förluster. Frankrike utsatte sig för icke mindre faror än England genom att antaga denna politik, som, i händelse man giek till det yttersta, kunde framkalla ett sjökrig; men Napoleon III kände sig öfvertygad om att hans flotta var starkare än den, som Nordstaterna skulle kunna ställa emot honom. Det fanns emellertid andra väsendtiiga betraktelser, som utöfvade ett inflytande i mottsatt riktning på de engelska statsmännen, och bland dessa först och främst den verkan, som interventivnen kunde hafva på de engelskt-amerikanska koloniernas materiela intressen. Den franske kejsaren hade, huru mycket han än önskade att få slut på kriget, likväl beslutat sig för att icke vidtaga något utan stormakternas bifall och delaktighet, och han inskränkte sig derföre till diplomatien. Han vände sig till Ryssland. Mellan kabinetten i Washington och Petersburg egde det bästa förhållande rum. Under Krimkriget hade Förenta Staterna visat Ryssland stora tjenster. Kejsar Napoleon visste, att czaren utöfvade stort inflytande i Amerika, och kunde han förmå Alexander Il att i förening med honom uppmana de krigförande till ett vapenstillestånd, så fanns det goda utsigter vill att rådet skulle bli följdt i Washington. Ryssland har gifvit sitt samtycke till denna politik, men gjort det beroende af Englands medverkan. — Derpå följa betraktelser angående resultatet af fiendtligheternas inställande. Kriget, heter det, har redan varat alltför länge; ett vapenstillestånd skall medföra blockadens upphäfvande och gifva de stridande partierna i Förenta Staterna tillfälle att komma till godt förstånd. Kriget kan aldrig återupprätta freden. Södern har visat tillräckligt, att det skall vara omöjligt att med vapenmakt undertrycka den; den nuvarande occupationen utaf en del af dess territorium medför förluster, hvilka vida öfverstiga den fördel, Norden kan bafva deraf o. s. v. Slutligen skall man äfven tå bomull, hvars brist störtar ötser hundra tusen familjer i Lancashire i elände. De generaler, som befinna sig i MeClellans stab, anse ett framryckande mot sydtrupperna till Gordonsville och Richmond vara förenadt med faror och äro af den åsigten att den enda riktiga väg, som leder till Richmond, är den längs Jamesflodens södra strand. Om MoClellan rådde sig sjelf, skulle han åter vilja inskeppa hela sin armå till halson mellan York och Jamesfloden. Presidenten Lincoln arbetar ifrigt på sitt bådskap, hvarmed han tänker öppna kongressens förhandlingar i Washington. I Baltimore ha arresteringar egt rum, hvilka framkallat stor jäsning. Från Grekland förljudes intet nytt af någon större vigt. På Corfu och Zante hafva demonstationer egt rum till förmån för England, och de engelska soldaterna fraterniserade med befolkningen. Demonstrationernas rätta art omnämnes dock icke närmare. Flera stadsförvaltningsråd på joniska öarne hafva utfärdat adresser till Greklands provisoriska regering, i hvilka finnas uttalade deras sympatier tör den sista revolutionen. Mellan de engelska och ryska regeringarnes representanter i pressen föregår för närvarande en strid. Morning Post har beskyllat Ryssland för att i Orienten visa äregiriga sträfvanden efter att utvidga sina gränser. Journal de Petersbourg svarar nu mycket bittert; Ryssland förklaras för den mest konservativa stat i hela verlden, och beskyllningen för utviagningsbegär återkastas bästigt på England sjeltt. I början af innevarande år offentliggjordes, såsom läsaren torde minnas, uti en i Italien utkommande tidskritt flera bref från Cavour, i hvilka den beromde statsmannen bl. a. meddelade sina samtal med lord Clarendon vid den tid, då pariserkongressen var samlad. Brefven voro stållda till Ratazzi, och det var utan tvifvel denne, som till befrämjande af sina politiska afsigter föranledt deras offentliggörande. Lord Carendon blef mycket öfverraskad al att se de yttranden, som han lallt under enskilda samtal med Cavour, öfverlemnade till offentligheten; ty de engelska -tatsmannen hafva allud påstått, att de icke uppmuntrat den sardinska regeringen till att bekriga Österrike, och enligt de antörda brefven hade lord Clarendon uttryckligen förklarat, att Italien kunde räkna på Englands bistånd, om det kom till ett krig med Österrike. Han tog dertöre sin tillflykt till den utvägen att förneka referatets riktigbet, i det han efter några inledande anmärkningar, hvilka vittnade om hans förlägenhet, försäkrade öfverhuset, att Cavours meddelanden ej allenast voro mindre noggranna, utan att äfven Cavour sjelf icke kunnat tro på riktigheten at hvad han sade. Detta förnekande har länge törblifvit obestridt; men i dessa dagar har det omsider kommit till ett gendrifvande af Cavours neveu, Aynard di Cavour, hvars