Göteborgsposten – 17 november 1862, sida 1

De begge lurade ryttarne funno utan tvifvel rådet godt och veko derföre upp sina långa rockar samt sprungo af alla krafter åt bron till. Bågskyttarne klappade ursinnigt i hän derna och utstötte så gälla och högljudda skri, att fiskarne i Rhönen kunnat stelna af fasa derofver. Diana och Didier som stödde sig mot relingen på färJan smålogo, under det de med ögonen följde de besynnerliga munkarne, bvilka tycktes springa i kapp som fordom atleterna vid de olympiska spelen, men till passagerarnes stora missbelåtenhet försvunno snabblöparne snart bakom den täta svassen. som växte utåt stranden. Emellertid voro fursten och hans följeslagare mycket oroliga för deras afventyrliga belägenhet. Att landstiga på motsatta stranden, det var att falla i händerna på Goulard och Faucheux, ty färjan framskred ytterst långsamt emedan vinden låg emot, och de båda ryttarne hade all utsigt att på vägen kunna finna hjelpsamma kamrater. Att under någon förevänning begära att få återvända till den strand hvarifrån de kommit vore att riskera uppväcka misstankar hos bågskyttarne, hvilkas sinnesstämning troligen ej var så gynnsam som deras anförares. Hvart skulle de dessutom taga vägen? Voro icke alla vägar fulla med faror och bakhåll ? Hastigt tillät en ojemnhet på marken Dider, som stod upprätt i fören, att ännu en gång få syn på munkarne, hvilka fortfarande sprungo lika snabbt. — Vid Gud! utbrast han skrattande, om man visat dessa båda löjliga munkar på spåret efter den store konnetabeln, så kunde de ej hafva sprungit villigare.