Göteborgsposten – 15 november 1862, sida 2

sten August Larsson Öst med hvilken person, trettiotvå år gammal, hon, trots sina femtio år, en lång tid stått på vippen att knyta ett kristligt äkta förbund. Öst, som visste att Anna Brita lyftat penningar, gjorde ett anfall på hennes ömma hjerta och besvor henne vid sin kärlek att lösa igen hans på en krog pantsatta byxor äfvensom att betala hans hyra. Vi tro nästan äfven att han med de 75 rdrna i kikaren talade — eller rättare skrek, ty Anna Brita är värre än stendöf — några vackra ord om lysning och det så länge uppskjutna äktenskapet. Anna Brita som nu var kapitalist svarade honom med mycken värdighet, att om han lotvade henne att bättra sig och ofvergifva sitt vagabondlit (tre gånger hade hon edragit honom upp ur dyn) och ville bli en annan menniska samt en medlem inför Gud och menniskor ville hon lösa ut de för 6 rdr pantsatta byxorna. Hvad hyran beträffade sä var det en annan sak, och hans begäran i detta afseende kunde ej beviljas, ty Anna Brita tycktes misstänka att Öst hyste någon otillåten böjelse för sin värdinna, hvarföre hon ej ville lägga hyende under lasten. Hon slutade med det ljufva lottei att penningarne skulle användas för brollopet. Öst försökte ännu en stund att öfvertala sin Anna Brita — i fortrognare vänners lag kallar henne otacksamt käringen — men hon var döf, figurligt taladt, för alla hans böner. Anna Brita skickade emellertid efter bränvin, för hvilken dryck bon hyser en stark böjelse, taflande med den sor Öst. Hur det var, uppstod nagon oenighet emellan dem båda, och Öst såsom den starkaste, lärer tillochmed ötvergätt till handgripligheter. Anna Brita skrek, och en person, vid namn Petter Larsson, som var sysselsatt med att sopa gatan utantor skyndade in. Anna Brita visade honom då ett blåmärke på handen hvilket Öst skulle slagit henne, hvarpa hon ånyo skickade Petter efter branvin. Då han återkom tog man. sig tvenne supar hvardera, ett qvantum som dock slog Anna Brita så starkt i hutvudet att hon måste bäras i sängen. Petter Larsson gick sin väg, lemnande Öst allena med denna sofvande bacchant. Öst dröjde dock ej länge innan ban, utan aktning för oskuldens slummer, tillegnade sig Anna Britas portmonä för tilltället dold — huru skola vi uttrycka oss? — på ett fridlyst ställe under hennes halskläde. Med de tillgripna penningarne aflägsnade sig Öst, bjöd vännen Petter Larsson på öl och bränvin, skänkte en gosse tolf skilling och en licka sex styfver, lånade 4 rdr till Petter 1.arsson, öste igen sina byxor och lefde i allo som det anstår en liberal man. Under tiden hade dock Anna Brita vaknat ur hvad hon i poliskammaren kallade sin dvala och kände etter portmounäen, men faun den icke. Hun underrättade då en person vid namn G. F. Larsson, nennes hyresgäst, sakforare och homme d affaires, om den förlust hon lidit. Denne säger till ett par poiskonstaplar, hvilka efter något letande finner mönsteur Öst på ett nykterhetsvärdshus vid daiska väsen, der han lagt sig att hvila. Till en början ville han ej vidkännas atv ha Anna Britas penningar, men tcörmåddes slutligen att aterlemna dem, minus de benningar som han depenserat under den korta tid nan leide bon på sin Auna Britas kontanter. Målet sörevar igår i poliskammaren. Öst erkände sig ha tagit penningarne, men blott för att förvara dem. 1å polismästarens fråga om han ämnade silta sig med Anna Brita, svarade han i rörd ton: Ja det gör jag visst hr polismästare, Aunä Brita, glad öfver att återtå sina penningar vegärde som en gunst att ur rättvisans händer ätven wertå sin tästman, men detta lät sig icke göra. Östs netod att förvara penningar blef ej godkänd at poiskammaren, utan fick ban till Anna Britas stora edrofvelse qvarsuta i cellfangelset afbidande ransaking i rådhusrätten, dit målet remitterades. Rådhusrätten. Hustrun Johanna Forssberg som af fabriksflickan Maria Christina Andersson Brunbäck köpt garn, hvilket f denna stulits på Rosenlunds fabrik dömdes i onslags att böta 5 rdr emt. för handel med misstänkt per1, på grund deraf att hon afvetat det Maria Brunck varit anställd på nämnde fabrik. Samma dom ick äfven hustru Ellika Olsson, som af sin syster Gutafva Börjesson likaledes köpt garn, som denna tillipit på Rosenlunds fabrik.