Göteborgsposten – 15 november 1862, sida 1

det man sofver. Ni är redan kapten; lägg handen på konne tabeln och eder lycka är gjord! Gascognaren lyftade stolt på hufvudet, gnuggade perga mentet emellan fingrarne och alla hans ansigtsmuskler dar rade. — Om jag vore den ende som vore på jagt efter m konnetabeln, svarade han höjande på skuldrorna, så skull den store brottslingen snart vara ur Frankrike. — Huru, kapten, ni skulle låta honom undslippa? frå gade Pomperant mycket öfverraskad. — Ah, nej, min herre! Ni förstår mig icke, sade ga scognaren med ett groft skratt. Jag ville blott säga at lyckan alltid varit emot mig ... Jag skulle kunna möta mi konnetabeln ansigte mot ansigte, jag skulle kunna stå honon så nära som jag är eder och likväl... — Och likväl? frågade Pomperant orolig. — Mordi, jag skulle kunna vara istånd att låta honon sligpa undan utan att igenkänna honom. Adelsmannen andades åter. Fursten smålog alltjemnt. — Otacksamme! sade han, du har således redan förgä tit dragen af den herre, som höll af dig såsom en älskac lärjunge? Jonas, min vän, du skall aldrig förstå att taga dig fram i verlden. Han fattade den ädelmodige gascognarens hand ocl tryckte den vänligt. Skrik hördes nu åter från stranden oci afbröto samtalet. Allas ögon fästades på de kommande hvilka voro tvenne munkar som sprungo allt hvad de för mådde, skrikande: Stanna! stanna!