Göteborgsposten – 15 november 1862, sida 1

De falska ryttarne igenkände straxt Faucheux och Goulard, hvilka ännu raglade och voro blossande röda i ansigtet. — Under dessa munkkåpor, hviskade Pomperant i kapten Jonas öra, dölja sig tvenne soldater sow äro utsända att förfölja hertigen. Gascognaren förändrade icke en min, liksom om man icke hört hvad som yttrats, men hans ögon flammade under det han vred sina mustacher. — Håll! gallskreko Goulard och hans.kamrat, alltjemnt springande af alla krafter. Färjkarlen visste denna gång icke om han skulle stanna eller fortsätta. Han vände sig till Jonas. — Min kapten, sade han ödmjukt, sedan jag varit lycklig nog att få behålla mina öron och undslippa repet, bör jag väl då utsätta mig för att bli bannlyst af dessa vördige fäder ? — Strunt i munkarne! afbröt Pomperant otäligt. Att vända om för att icke uppehålla raska kamrater, som genomresa landet i konungens ärenden, är alldeles i sin ordning, men att förlora en dyrbar tid för tvenne tiggarmunkar, hvilkas bastanta skuldror mera passade för karbinen än kåpan och tiggarpåsen — nej, gå på! — Sang-Diou, kamrat! Ni har rätt, sade Jonas. — Ja, ja, skreko bågskyttarne i korus. — Och dessutom hafva dessa skurkar, den helige Carolus vare mig nådig! tittat alltför djupt i glaset. Se bara, kapten, tillade hertigen. (Forts).