Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 2

Grefven älskade sin hustru alltför mycket, för att icke med glädje gifva sitt samtycke till detta hennes infall, men emedan vägarne sedan för gående dagen voro mindre sakra, hade han önskat att Didier eskorterade henne, och damen hade så oskyldigt gillat denna hans begäran, att den mis tävksamme och svartsjuke grefven alls icke anade att det just från borjan varit hennes afsigt med resan. Diana hade således loemnat slottet i hopp att vid sin återkomst icke mera der finna Clotilda. Emellertid hade hertigen närmat sig till Vincent Jodelle och klappade honom på skuldran. — Hör, mäster färjkarl, sade han, kasta fort loss, så att vi komma i väg, ty vi hafva brådtom. — ått ge mig af med fem personer, och en sådan vind ? svarade denne, skakande på hufvudet; ni komma mig att skratta, mina herrar kavaljer. Djefvulen må bränna mig lef vande om jag vidrör kettingen innan färjan blifvit full. Pompå6rant afbröt honom häftigt. — Ah, hedersman, icke så många ord! Du måste ögonblickligen sätta oss öfver för konungens tjenst, annars skall jag i morgon laga, att du får bo på Hans Majestäts galerer! Förstår du? ... Välj! — Mitt val är snart gjordt! svarade Vincent Jodolle lifligt; men måtte afgrunden uppsluka konnetabeln och göra 81; Å I M Å honom en rännsnara af min kabel! Öfver tvåhundra ryttare har jag sedan i morse fört öfver, folk och fä inberäknade, och af alla dessa har jang ej fått betalning af mera än högst sjerdedelen. Hertigen kunde ej hindra ett småleende.