Göteborgsposten – 13 november 1862, sida 2

Nov. 12. Mandal ONO. — Bramss. k. — Mulet. Helsingborg: OSO. — Laber k. Helsingör: N. — Laber k. — 5. ström, Frediikshavn: OS0. — Laber k. llelgoland: NO. — Labar k. — Mulet. 2 A2 ss 3 3 8 Unsändt.) På en välgörande qvinnas gras. ) Blomstrande för evigheten, under hägn af Tro och Hopp, Mången blygsam minnesblomma på din stig du samlat opp. Ock på gränsen mellan skuggans och den evigt klara verld Ville du en planta skörda för din fromma hådantärd. Och du fann den, återspeglad i det fridens majestät, Hvari blott de goda smyckas när de jordiskt tunga hat Blilva vingad slygt mot sröjder, ej at tidens mått och färg, Men som nå utöfver grafven, strålande tran Zions berg. Hell din lefnads sista tanke, hell ditt hjertas sista bön! Ren i blomning står din planta, späd ännu, men vårligt skon. Ej forblekna kan hon, vinna blow i tagring desto mer Ju mer doft åt qvalens, nödens öppna tvillingsår hou ger. Ljufligt ock, likt efterklangen at ewt själfullt harposlag Tona genom lifvets missljud dina sista andedrag. o när på den våg som svallar hän mot saligherens 0 Svanesången så kan huda — hvad det då är skönt att do. Sälla skugga! Djupt naturen sörjer vid din gömda gral Det forsvunna paradiset vårens enget henne gaf. Men hur tunga hennes suckar genom storm och töcken gå, Slumrar du på minnets liljor outsägligt hult andå. Minne, icke krönt at dygden, hvad är det? Ett dan, ett skum, Som förtonar och fördunstar snart i glömskans öde rum, Då det minne, i hvars sköte dygdens gudagåtva bor, klingar länge genom tiden, langre dock bland englars chor. Väl då den som vet att berga undan tidens snabba flygt Goda gerningars ovanskligt gyllne sköruar, han kan . tryggt Låta kedjebrytarn lossa anden ur sitt trånga band Au som hedersmedlem helsas i det skönas fosterland. hatm. ) Gifvarinnans af en riklig såfva, skänkt på hennes döds dag till nödlidande sjuka.