Göteborgsposten – 13 november 1862, sida 2

1lorsc OCH ITAmSLT TIIIIHICIgOTAnC ad dokktrIUen, byråkratiens hänvisande till dess skrifpulpet för att kunna uthärda en sista oundviklig kamp med den gamla länsherren och mångårige medtätlaren. Mäntro det kan kallas kannstöperi att antaga detta vara den plan, som tillvunnit honom kejsar Napoleons aktning och furst Gortschakoffs tysta bifall till en aktion? Ett steg är taget. Doktrinen har med lämpligt iakttagande af formerna fått på sig en munkorg; Gothaismen flackar omkring utan hem i det stora Fäderneslandet, efter att hafva uppgifvit tanken på ett nybygge vid Nilens källor; föreläsningar, predikningar, manuduktioner och skrifvandet på kontoren gå åter sin gilla gång, armåens tillökning år säker, samtidigt med det allmogen, demokratien, vunnits genom utsigten till en inskränkning i tjenstgöringstiden. Men ett annat och väsentligt steg återstår. Innan Preussen störtar sig i en kamp, som skall fordra alla dess krafter, måste det hafva ryggen fri och kan på intet sätt fördraga en fiende bakom sig, som, huru svag han än må vara, likväl plötsligt skulle kunna få en tredubbel styrka, men under alla omständigheter förmår gifva från sig kännbara slag; medan tanken är riktad på det större, skall den icke en minut störas af det lilla — med andra ord, Preussen måste med godo eller ondo hafva fred med Danmark. Bismarck, som för några år tillbaka besökte de skandinaviska rikena och der öfverallt förvärfvade sig vänner, har troligen icke glömt gamla bekantskaper, utan säkerligen tröstat sig med att deras vägar åter kunna mötas, för att gemensamt arbeta mot samma mål, det protestantiska Nordens frihet och sjelfständighet. Bismarck vet, att Christian IV stred och att den store Gustaf Adolf segrande föll icke allenast för trosoch tankefrihet, utan för ett tritt Nordtyskland — protestanten Bismarck vet att värdera vigten och betydelsen af en hjertlig sammanslutning mellan de gothisktgermaniska stammarne, hvilka sörst viribus unitis skulle vara nog starka att motstå den romaniska och slaviska tryckningen. Bismarck vet, att han skulle förväfva sig rättighet till hela den europeiska diplomatiens erkänsla och intaga en diplomatisk position såsom ingen nu lefvande statsman, om det lyckades honom att på fredlig väg och till båda partiernas belåtenhet borttaga från dagordningen en fråga, som bringar diplomatien till förtviflan och den europeiska allmänheten till att rysa, på somma gång som den intager sin plats bland de sfinxer, hvilka måste lösas genom snille eller blod. För att bedöma på hvilken väg den preussiske statsmannen skall försöka en sådan lösning torde det vara tillräckligt att här anmärka, det österrikiska tidningar redan varnande i så fall lemnat en fingervisning. sStändpunkten från 1852, heter det, skall uppgifvas, och fred afslutas med Danmark såsom ett conditio sine qua nom för längre gående planer, vid hvilkas blotta omnämnande det brakar i den gamla kejsarstatens många fogor. Hvad kan detta ovanliga tal väl betyda annat än en förmodan om möjligheten af ett enkännande å Preussens sida utaf Eidern som Nordens gräns, utöfver hvilken det har intet, alldeles intet att skaffa, liksom Tyskland skall hafva intet, alldeles intet att skaffa på skandinavisk grund? Bismarck vet, att detta är vilkoret, det oafvisliga vilkoret för ej allenast ett fredligt granskap med det skandinaviska Norden, utan för en förening af intressen som naturligt höra tillsammans. Författaren betraktar nu de hinder som skulle kunna resa sig mot en dylik fredlig lösning, hvilka hinder han delar i tvenne kategorier: den allmänna meningen i Tyskland, förbållandena och stämningen i Danmark samt det öfriga Norden. Om den förra menar han, att den är en helt annan, än den man känner af de organer, som hittills nått oss. Förf. anser doktrinen, gothaismen och professorspartiet råda öfver representationerna i Tyskland samt större delen af pressen, i hvilken den ofvar sig till praktisk politik, hvars 19S är Schleswig-Holstein ; men den större delen) af borgareståndet och allmogen är ej af samma tankar. Det förra, säger han, har hvarken tid eller lust till svärmerier för en främmande befolkning, hvilken, efter allt hvad man vet, samlar mera penningar än det gör sjelft, får sin säd och sina kreatur väl betalta och under skydd af danska flaggan drifver en stark och lönande fraktfart, der ett preussiskt fartyg är en sällsynt gäst. Dessa borgare vilja icke störas i sin handel och sina näringar af blockader, hvilka bringa dem till tiggarstafven, under det pennhjeltarne dels fortfara att upptaga sina löner, dels förtjena penningar just gemom de intressanta nyheter som krigen bringa; de lägga vigt på hvarje medel, som kan underlätta produktion, handel och omsättning, på ostörd införsel af råämnen och utförsel af förädlade alster samt den genom omsättningen framkallade handelslifligheten. Lemnar man dem ro, tänka de, att förvarfva EUHAAA följa håda onlhf nh nes