Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 1

sterna svära vi att hederligt och ärligt dela med eder den belöning som blifvit utfäst åt den som griper konnetabeln. — Omöjligt, mina stackars barn, sade fransiskanern med den största kallblodighet i verlden. Medaljen eger ingen kraft i någon annans hand än dens, hvars hjerta är fritt från synd. Åh för djefvulen! utbrast Goulard, klående sig bak örat. — Eller åtminstone, fortfor broder Hubert, bör han vara iklädd heliga kläder... sådana som våra, tillexempel. — Som edra! utropade ryttaren förnöjdt; då är affären snart rangerad ... ni lånar oss blott edra kåpor. Broder Hubert bet sig i läppen för att icke utbrista i flatskratt. — Är det verkligen er tanka, frågade han, tagande ett steg tillbaka. — Säsnart jag fått fatt i konnetabeln skall ni få dem igen. — O, vördige fader, lallade Faucheux, som för att hålla sig upprätt hade måst stödja sig mot väggen; vägra oss icke denna lilla tjenst som skall kosta eder så föga. — För öfrigt, tillade Goulard, skola vi lemna eder vår rustning i utbyte. Fransiskanermunken gjorde ännu några invänningar, låtsande en allvarsam oro. — Är det verkligen eder mening, mina bröder? Men vår drägt ingifver en helig vördnad och skyddar oss emot förolämpningar, under det eder krigiska mundering skulle kunna ådraga oss månget ledsamt gräl,