Göteborgsposten – 11 november 1862, sida 3

förnummits om att oroligheter skulle följa Ili händelse de ej blefvo försatta i frihet. Läsaren torde minnas, att en notevexling -I nyligen egt rum mellan ryske utrikesminister -Gori-chakoff och grefve Russell om Monte el negro, hvars sjeltständighet Ryssland an-e ) I vara hotad, uderföre att Turkiet betingat sig tl rättighet att anlägga en militärväg genom fur -Jstendömet och uppföra blockhus längs denna -lunder det England deremot menar, att Montenegro förtjent sitt öde, emedan det under. ti stödde ett uppror i Herzegowina mot sultanen. Saken var afgjord, innan notevexlingen egde rum, och denna har derföre blott det sintresse, att den visar, det förhållandet mellan England och Ryssland är allt annat än I vänskapligt. Hvad sjelfva frågan angår, förklarar Morning Post, att Rysslands intres sve för Montenegro endast förskrifver sig från dess begär efter att komma i besittning af Cattaro, hvarifrån det kan på en gång hota Österrike och Turkiet. Den enda vågen till Cattaro, säger bladet, går genom Montenegro. Följaktligen påstod Ryssland, att Montenegro måste hafva tillgång till hafvet, sedan det förut förmått montenegrinerna att erkänna det ryska protektorat, som endast existerar i santasien. Hade Cattaro blifvit öfverlemnadt till Montenegro — och det skulle sannolikt skett, om lord Palmerston icke satt sig deremot — kunde man nästan betraktat staden som rysk. Turkiet skulle då hafva. blifvit hotadt från Cattaro liksom från Sebastopol, och Triest skulle vid samma tid ha sväfvat i fara, liksom Österrike förut led skada genom Donaumynningarnes afspärrande. Det är derföre ej underligt, att ryska regeringen nu är mycket ond öfver Montenegros militära besättande af sultanens trupper. Rörande den sista notevexlingen mellan Frankrike och Italien berättas nu med anspråk på tillförlitlighet: Få dagar efter hr Droyn de Lhuys utnämning till fransk utrikesminister till-tällde italienske utrikesministern general Durando Tuilerikabinettet en ny note, som, under intrycket af ministerskiftet, med lojalitet och värdighet talade för Italiens sak. Den italienske ministern uppräknar deri ännu en gång alla de faror och svårigheter, som härflyta af den nuvarande situationen, och slutar med den direkta frågan, om Frankrike icke anser ögonblicket inne, att göra ett slut på detta outhärdliga förhållande. På denna note har Drouyn svarat för några dagar sedan. Han begagnar tillfället att omständligare redogöra för sina åsigter om sakernas ställning, erinrar om de förbehåll, som Frankriko alltid satt emot de steg Italien tagit mot Kyrkostaten, såsom t. ex. infallet i Umbrien och Markerna, och förklarar slutligen, att Frankrike ej kan nedlåta sig till ett sådant beslut som det italienska regeringen fordrar. Den franska noten utgör således ej direkt något svar på Durandoes cirkular, men kan dock till sitt innehåll som sådant betraktas. Italienska regeringen har ännu ej svarat på denna note. Dock skall hon det, innan parlamentet sammantråder. Telegrafen berättar helt lakoniskt, att Garibaldi flyttats från Spezzia till Pisa. Från Paris skrifves, att kejsaren med ovilja sett, att hr Fould under sista ministerkittot tagit en konstitutionel hållning, dock nest att ett slags hemlig öfverenskommelse sjorts mellan ett visst antal af ministrarne. Under det nuvarande systemet, om detsamna uppfattas logiskt, kan det ej vara tal mun någon ministrarnes politik — emedan kejaren är allena ansvarig inför nationen. Man ill derföre i väl underrättade kretsar veta, att ir Fould svårligen kan komma att qvarstanna i ninistören. Man har på senare tider talat nycket om Emil Pereire, och det finnes ersoner, hvilka betrakta denne financier såom Foulds förmodade efterträdare. Från Mexico lyda uuderrättelserna minre gynnsamma. General Forey skall nemlien hafva funnit sig nödsakad att afvakta yterligare förstärkningar af krigsmateriel. mrrm me Lo GV U. — — If rr U