Göteborgsposten – 10 november 1862, sida 2

utgråfd källare, och på venstra sidan förde en stege till vin den, hvilken tjenade den landliga dryaden till sängoch hvi lokammare. Då denna sednare hörde någon gå bakom sig. vände ho! lifligt om hufvudet, oh när hon såg tvenne skäggiga munkar hvilkas närvaro hon var långt ifrån att ana, undföll henn ett utrop af förvåning, och han släppte i golfvet tallriken som lyckligtvis var af trä. — Ack, min Gud! sade hon, lifligt resande sig upp oel kastande en blick af rörande deltagande på munkarnes nött: kåpor, ni äro förmodligen almoseimsamlande bröder, och jag är ensam hemma i herberget. — Broder Hubert och jag, svarade den längste af mun karne med ett leende, äro tiggare, det är sannt, mitt barn vi behöfva få oss litet att äta, ty vi dö af hunger. — Ack mina vördige fäder, svarade flickan, ni komm: på högst olägligt, ty vädhuggarne i skogen äta här om da garne, och i morse förtarde de nästan hela vårt återstående förråd så sannt som jag heter Marcelline. — Lugna dig, min snälla Marcelline, sade Hubert, ka stande spejande blickar omkring rummet; vi skola nog finn: så mycket som behofs att vederqvicka tvenne fattiga mun. kar, som ej äro vana vid vällefnad. Sätt er, broder Denis fortfor han, erbjudande sin kamrat en pall, och med der vackra Marcellines hjelp skall jag snart laga er en måltic som skulle anstått konung Balthasar, salig i åminnelse, — Må Gud böra och bistå eder i ert värf, min broder genmälde Denis, åtdragande repet som skötte tjenst som gör