Göteborgsposten – 10 november 1862, sida 2

De styrde sina steg åt detta håll, dragande hästarne efter sig, och efter vid pass femtio stegs framträngande kommo de till en uthuggning i skogen. Anlända till denna öppna och ljusa plats uttstötte de ett rop af förvåning och gladje när de fingo syn på en under det tjocka löfverket dold koja, öfver hvars port en stor jerneksqvist högmodigt svajade, hvilket i alla tider har velat säga detsamma som: Här fås mat och dryck. Och såsom lefvande vittnen på detta storståtliga tillkännagifvande såg man fem eller sex magra höns här och der plocka insekter och maskar, och midt ibland dem stoltserade en tupp med en ansenlig kam på nacken, hvilken om ordspråket säger sannt, att en god tupp aldrig är fet, utan motsägelse borde utgöra sitt slägtes perla och prydnad. Våra munkar skyndade sig att insätta och binda sina hästar under ett af trädens grenar bildadt ordentligt tak, och återgingo till kojan, på hvars tröskel de stannade för ett ögoblick. Det var ett stort rum, hvars hela möblering bestod i en stor säng, dold bakom ett ofärgadt sarsförhänge, ett långt maskstunget ekbord och fem eller sex pallar, som voro likaså haltande som någonsin salig Agesilaus. Den enda person som fanns i rummet var en ung flicka om sexton eller sjutton år, med leevude ögon och kiuder så runda och friska som ett äpple på sin gren. Hon låg på knä framför spiseln, i hvilken detta landtliga etablissements rätter tillagades, samt diskade tallrikar, smägnolande för sig sjelf. På högra sidan gapade mynningen till en under kojan