Göteborgsposten – 8 november 1862, sida 2

kalla den vackra flickan! Om hon går sin väg, så är det din egen heder, din egen lycka, som går med henne. — Men jag förstår dig icke, Diana, sade grefven häpen. Didier, Clotilda och de öfriga i sällskapet voro redan under hvalfvet till den stora slottsporten. — Snart är det försent, Aurelien, återtog den unga qvinnan lifligt. Har du då glömt att konung Frans skall gästa hos dig i morgon, ja, kanhända redan i natt, och att du icke kan vägra att emottaga honom, som du gjort med dessa olyckliga. — O! du påminner mig om föremålet för min ängslan och vrede! sade Montchenu. — Nå väl! Tacka då himlen som som räddat dig, ty du är räddad, om du ej sjelf stöter räddningsplankan ifrån dig. Flyktingarne voro nu utanför hvalfvet. Grefvinnan utsträckte handen efter dem och fortfor med kort och skarp ton: — Betrakta då medan det ännu är tid denna beundransvärda flickas ädla och behagliga gång, hennes, som du behandlat som en vanlig landsstrykerska. Den ena qvinnan berömmer icke gerna den andra, ty tillochmed en prinsessa kan i en bondpiga finaa en rival, men jag måste fästa din uppmärksamhet på henn:s stora kolsvarta ögon, hvilka blott upphöja det jungfruliga ansigtets renhet, på hennes svarta blåskiftande hårsvall, hennes svällande och fina mun, henne elfenbenshvita band, hennes smala lif ... Har icke denna skön