Göteborgsposten – 8 november 1862, sida 2

stryka kring på landsväagarne, i gtället att lefva innestängd inom dessa murar med sin hedergman till onkel. — Grefve de Montchenu förolämpar eder, mademoiselle! utbrast Didier harmsen; han är min faders broder, och jag kan icke hämna eder, men jag går med eder. Kom således. Och upplyftande Clotilda, som legat på knå framför Montchenu med nedslagna ögon och förvirrad af blygsel, drog han såväl benne som båda dvergarne med sig mot slottsporten. I samma ögonblick hviskade en ren och klingande röst i grefve Aureliens öra följande besynnerliga ord: — Jag trodde eder vara en finare politiker, min herre. Slumpen kastar i eder väg den herrligaste varelse i verlden, och äni vardigas knappast betrakta henne samt låter henne fly sin kos, eller rättare sagdt kör henne på porten som en näsvis tiggare. I eder vrede mot er nevö glömmer ni både omsorgen om er egen lycka och min heder, hvilken för en stund sedan tycktes ligga eder så mycket om hjertat. Mr de Montchenu vände sig om och blef mycket förvänad att se sin hustru, hvilken varit närvarande vid slutet af det nyss beskrifna uppträde. Han hade visserligen hört hennes ord, men begrep dock ej meningen dermed. Diana fäste på honom en likadan blick som den hvarmed en vägvisare betraktar den resande hvilken far vilse på ett öppet fält. — Skynda dig att omfamna din nevö, fortfor hon, såsom tecken till en uppriktig försoning! Skynda dig att åter