Göteborgsposten – 8 november 1862, sida 1

det var troligen aldrig hans mening att min heder skulle rätta sig efter edra nycker, hvilket heller aldrig skall hända. Vore det äfven den uslaste bland menniskor, så skall dock den som satt förtroende till mig aldrig få skäl att anklaga mig för att hafva bedragit och öfvergifvit honom. Och jag högaktar denne dverg, som ni finner så löjlig, samt anser honom förtjena beröm och beundran emedan han vägrat spela en Judas roll... Jag går, min onkel, om äfven slottsportarne tillstängas efter mig för att icke åter öppnas förr än min myndighetstimma slagit. Med armarne korslagda, orörlig och obeveklig, afvaktade mr de Montcehenu sin nevös aslägsnande. Didiers uppstudsighet hade haft talrika vittnen; han kunde efter behag färglägga den inför konungens ögon, af hvilken han behandlades såsom en gunstling, och kanbända såg han redan i andanom sin broders efterlemnade arf så småningom halka i sina giriga händer. Den häftige och obetänksamme Didier måste ovilkorligen störta sig i förderfvet, åt sig sjelf lemnad, sedan han frivilligt gått i landsflykt från sina gods. Clotilda, som ända tills nu blott tagit en indirekt del i detta upptrade, alldenstund hon kände att hon i sin öfvergifna ställning icke hade någon rättighet eller möjlighet att gå emellan onkeln och nevön, insåg dock huru allvarsam den fara var som Didier löpte. Den unge mannen satte hela sin framtid på spel för att rädda henne från förnedring, och hennes hjerta, som så att säga genom förtviflan hårdnat och förfrusit, bäfvade af en innerlig oredig rörelse; hon fann sig mindre ensam i verlden i samma ögonblick då hon kände sig beskyddad af cn ädel själ, hvilken icke var slaf under sjelf