Göteborgsposten – 7 november 1862, sida 2

kar på dvergarne. Drängarne äter veko ät sidan när de hörde att deras offer tillhörde en, om än för närvarande kompro metterad, dock så högt uppsatt och mäktig man. Moucheron och Chevrette stodo orörliga som slagna af blixten, och stora tunga tårar flöto ur deras ögon. De insågo att de icke kunde motsäga grefven som igenkännt dem, och detta igenkännande trodde de bebåda deras herres förderf. De ansågo sig hafva vållat detta, och tärarne flödade icke för dem sjelfva utan för hans skull. Emellertid tvitlade mr de Montchenu, hvars enda tanka var att bemäktiga sig konnetabeln, icke ett ögonblick att dvergarne kunde leda honom på spåret efter den store flyktingen. Han beslöt alltså men godo eller ondo af dem skaffa sig de upplysningar han behöfde för att kunna realisera sin ärelystna plan. Han gick emot Moucheron med ett nedlåtande småleende. sd (OBAaT I — Efter ni tillhöra kohnetabeln,, sade han, tager jag eder under mitt beskydd. — Ni, monseigneur! 103 Uutbrast dvergen häpen. — Ja, och ni skola blifva inlogerade i slottet, få anständiga kläder och äta vid samma, bord som mitt folk. — Ändtligen får jig då äta! suckade Chevrette. — Ah, ädle grefve, sade Moucheron, huru skola vi kunna vedergälla så mycket adelmod ? — Det är lätt, ty hvad jag ämnar föreslå eder, är helt enkelt ett byte. Dvergen betraktade honom förvånad.