—— ——ä—nn1oltbSvznrzvvve——ng————u—u3 ;A1on2 nen kan blifva i tillfälle att utofva på sakornas utveckling i Mexico, är oss — vi medgilva det — totalt förborgadt; tills vidare är det oss ett nöje att annotera det sactum, att general Forey verkligen ankommit till ort och ställe och genast uppträdt med en ganska aktningsbjudande auktoritet. Han har utfärdat en proklamation efter välbekant mönster; vi äro här, — yttra han, — endast och allenast for att befria ert olyckliga fädernesland, (befria från hvem? från Juarez, från Almonte, från allverlden !) så snart detta skett förmedelst våra oemotståndliga vapen, skall det mexikanska folhet, befriadt och lemnadt åt sig sjelf, ha sn fulla rätt att välja den regering och den styrelseform det helst önskar, utan påverkan af hvem det vara må; en allmän omröstning må då ega rum öfver hela landet, bland spaniorer, kreoler och indianer; vår roll dervid blir endast att vaka öfver valurnornas helgd och hopsummeringens samvetsgrannhet; enhvar lemne då trivt och tryggt sin röst. Mexicos vilja, uttalad genom en respektabel majoritet, blir vår lag, liksom alla andras, letve Mexico, letve le suffrage universel, lefve kejsaren! Detta är general Foreys proklamation, general Forey, den store Befriaren! Nu kommer det nya fälttåget efter. Det förra är ord, det andra är inga visor. Vi hafva från den Nya Verlden ingen märkligare nyhet utom denna. Det nordamerikanska kriget erbjuder icke längre något nytt, fortsättningen kan skritvas på tri band här i Europa efter kända antecedentia, en habil följetonist skulle till och med kunna författa den på förhand vida intressantare, än verkligheten. -— Mac Clellan rycker framåt, Mac Clellan drager sig tillbaka, Mac Clellan ämnar slå ett generalslag, Mac Clellan ämnar gå i vintorqvarter, Mac Olellan vet icke precist hvad han vill. För ögonblicket ligger han åter i Harpers Ferry och har ondt i sinnet mot separatisterna; han har der koncentrerat sin armå, hvilken är vid bästa mod, fullt kampfärdig och fullt utrustad så när som på — stöflar och benklädor, (det är litet å la svenska landtvärnet i sista finska kriget). Generalen sjelf vankar upp och ner på sitt golf i högqvarteret, med generalsplymer i hatten och dragen värja i handen, men — i toffor och trikå; han ser hvar femte minut på sitt ur och svär mellan tänderna: Den förb— skräddaren, som strandsätter mig och mina trupper! Segerns ögonblick går mig ur hänlerna; 20,000 benkläder, lika många lumpna par stöflor, och Unionens stjornbanr skulle i morgondag åter svaja i Richmond! O, J munleringsskräddare utan fosterlandskärlek, o, J skomakare utan samvete! historien skall domna er — och Hin Håle skall ta er! — — 0. 0.